Han

Funderar på varför jag är så beroende av honom. Lägger jag in en bild vill jag att han ska gilla den. Om alla andra kommenterar bryr jag mig föga...men ett litet gilla från honom och jag kan känna mig glad en vecka.

Kanske är det så att han har blivit symbolen för ett annat liv. Det som kunde ha blivit, det som inte blev. Min ungdom och mina tankar om det som skulle bli.

Han var borta i så många år. Jag undrade var han var.

Hur han mådde.

Om han levde...

Nu vet jag att han finns.

All min längtan koncentrerad till en människa.

Tur att han inte vet om det.

Jag inser att jag behöver ha distans. Det är tur att han är långt borta, tur att han inte vet sin betydelse...

Men

ändå...