Mörkret är svart nu när stormen tog med sig ljuset. Tiden är en skål som himlen välver sig över. På himlen ligger vintergatan som ett band av silver. Stjärnorna är så många att stjärnbilderna blir otydliga. Jag förlorar mina fixpunkter och känner en stark längtan efter ljuset.
Ljuset som strömmar upp ur själva marken. Ljuset som fyller rymden och jagar bort all osäkerhet.
Jag längtar inte efter värmen, den behöver jag inte.
Bara ljuset som växer och växer och till slut tar hela rymden i besittning. Att vara i ljuset, i den tidlöshet som ljuset ger en illusion av. En illusion... Så korta veckor. I ett ögonblick är ljuset över oss och får oss att glömma allt mörker. Får oss att tro att världen ser ut så här.
När jag går i vinterskogen hör jag trädens själar viska till mig. Djupt inne i träden sitter de och väntar på att åter få slå ut. Sträcka sina gröna kronor mot rymden och dricka ljus.
Men ännu är vi i mörkret. Silverbandet sträcker sig över himlen och trädens själar viskar bara. Många veckor återstår innan de brusar, men vi är på väg. Ljuset har åter segrat över mörkret. Några få minuter varje dag, ljuset växer sakta och samlar kraft för fylla hela rymden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar