Och nu då?

 Jag vet inte riktigt vart livet är på väg. 

Hur det har blivit som det är och hur det borde vara i stället.

För ett år sedan låg jag på sjukhus efter en större hjärtinfarkt. Efter det har jag återhämtat mig, åtminstone fysiskt. Att själen också drabbades av infarkten är ingenting som vi låtsas om...eller jag låtsas om. Jag har låtit alla människor i min närhet tro att jag är frisk nu, att jag mår bra.

Men själen skriker och mitt hopp har lämnat mig. 

Blev det inte mer? 

Har inte riktigt någon lust att hitta på något, kan inte läsa och längtar efter att få gå och lägga mig samtidigt som jag fasar för att gå och lägga mig, jag känner en skräck för natten, själva mörkret och att inte somna eller att somna för hårt så jag inte vaknar mer.

Hela tiden en längtan iväg, bort, någon annanstans.

En kort stund i solen kan jag känna värmen och en svag lycka över att det åter är vår. Att ljuset är tillbaka och att träden svagt, svagt skiftar i grönt. 

Så är hopplösheten ikapp. 

Förändring

 Hur ska man veta om en förändring är bra eller dålig? Hur ska jag veta om de val jag har gjort kommer att vara bra eller inte?

Jag har fattat ett beslut som jag nu håller på att driva igenom och jag sår så mycket ledsnad och ilska i mina spår. 

Jag skulle vilja prata med mamma. Fråga henne, fast jag vet att hon inte skulle förstå. Mina val var aldrig hennes och det jag grundar mina beslut på kunde hon inte förstå. Vi har levt i olika tidsåldrar trots att vi levt i samma tid. För mamma var alltid barnen den första och största prioriteringen. Jag kan inte göra så, jag vill inte göra så, gör det mig till en dålig mamma då?

Mina barn är vuxna nu och jag väljer att flytta långt bort och det kommer de aldrig att förlåta mig. Borde jag stanna och aldrig förlåta mig själv? Vems liv ska jag leva? Ska jag vänta på rätt tillfälle så länge att inget tillfälle längre finns? 

Hus

I bland tänker jag på hus. eller på hus som ingen längre lever i. Saknar de sina människor? 

Solen som lyser in genom fönstret, solstrimman som rör sig över golvet och dammet som virvlar i luften. Tystnaden. Man kan höra huset sucka. Blommorna som sakta vissnar fast någon kommer dit och vattnar dem. De vissnar för att ingen bryr sig om dem. Ingen som bryr sig om dem på riktigt. Dammet faller, sakta, ljudlöst och lägger sig över allt. Väggarna som drar djupt efter andan och rutorna som blinkar bort en tår. 

Saknar huset alla skratt, ord, tankar och gråt som rymts innanför dess väggar? Tystnaden så intensiv att den hörs. Saknaden som en längtan i själen. Melankolin, allt det som är borta och aldrig kommer igen. 

Kände huset när själen fick vingar? Försökte det hålla tillbaka, försökte det hålla själen kvar?

Allt som är borta nu och solen som rör sig över golvet.

Tomhet

 Jag funderar i bland på vad som är verkligt, verklighet. Utan min mamma känns det ibland som om verkligheten är en illusion och att allt jag gör är på låssas. 

Nu i en tillvaro som äntligen är fri från, eller åtminstone har coronan under kontroll, trodde jag att livet skulle återkomma. Så har det blivit krig i Europa. Och tillvaron har åter blivit en overklighet och ett skuggspel. 

Under dessa dagar har jag återigen saknat min mamma så intensivt. Saknat att kunna prata om min oro utan att bli bedömd, utan att få en lösning presenterad för mig och utan att känna mig utlämnad. Alla tankar som strömmar, all oro får inte utlopp någonstans. 

Såklart, jag har min man, jag har mina barn, men den omedelbara acceptansen på allt jag säger finns inte där. Det är som om jag inte, inte riktigt är verklig...

Jag är inte rädd, bara tom

Att lämna barndomslandet

 På något sätt så har jag till slut blivit vuxen. Det finns ingen kvar som kan kalla mig sitt barn. Jag har ingen kvar som jag kan kalla mamma eller pappa. 

Det är en konstig känsla och sorgen ligger som en blöt filt över allt. Jag klarar av att skuffa undan den ibland men den ligger alltid där med sin fuktiga kyla och sprider olust. Mer och mer sällan vill jag skrika rakt ut, mer och mer sällan vill jag sjunka ner i en hög och aldrig resa mig upp. Men känslan ligger strax under ytan och sorgen är som en blyklump strax innanför bröstbenet. På samma plats som ångesten sitter men även lyckan. 

Mitt barndomsland finns inte mer. Jag kan aldrig mer åka hem. Aldrig mer prata om mina minnen och få dem bekräftade "Ja, så var det",  "Ja, minns du det?" När minnena är nedmonterade och förpackade i min själ är det som om de slutar vara verkliga. De går inte längre att veckla ut, fylla med luft och låta sväva en kort stund innan de seglar iväg. Nu är det bara mina minnen, inte längre våra minnen.

Ändå, minnena är allt jag har. Allt som finns kvar. Det skulle vara så lätt att låta sig uppslukas av sorgen eftersom den är så påtaglig, så allomfattande, så skoningslös, men jag vill inte hamna där! Dessutom är mina minnen, även om de bara är mina, så ljusa. De innehåller så mycket skratt, så mycket bus och så mycket närvaro. Låter jag sorgen få övertag i mitt liv så är det som det är det som blev kvar. Och livet är så mycket större, så mycket rikare och med så mycket mer glädje

Brev till evigheten

 Jag önskar så att det fanns en mejladress som jag kunde använda. Någonstans att skriva och skicka alla dessa tankar som far runt i mitt huvud utan mottagare. 

Jag är så förtvivlans ensam, så utan stöd och utan hjälp i det som är livet. Det känns som om du lämnade mig här, alldeles ensam och utan hopp, för du kommer inte tillbaka.

Först nu, efter tre månader, börjar jag förstå vad det innebär. När allt det som jag vill berätta för dig, dela med dig, eller höra din åsikt om inte finner några vägar fram. Allt trycks ner, undan och åt sidan och nu, nu börjar det bli överfullt.

Det känns som om jag bara vill gråta, sätta mig i ett hörn och aldrig kliva upp mer. Det känns som om ingenting längre spelar någon roll, som om ingenting längre är viktigt. 

Anade inte att livet utan dig skulle vara så totalt utan färg.

Två månader av evigheten

Min mamma finns inte mer. 

Aldrig tidigare har jag förstått den kompakta tomhet som döden innebär. Att någon inte finns mer, inte existerar, inte är här. 

Livet fortgår. Trots allt. Vi kommer längre och längre in i hösten och mörkret och saknaden känns som en svindel i själen.

Jag vet att mamma är död.

Jag vet att jag aldrig mer kan skicka ett sms och fråga om jag kan ringa. Aldrig mer få ett ja till svar. Ingen facetime-tajm, ingen timme att prata om allt och ingenting. 

Jag vet det, men ibland så inser jag vad det verkligen betyder och det är då jag får svindel.

Det känns som om jag faller ner i ett stort hål, en kort sekund är jag alldeles ensam, utlämnad, övergiven. Så samlar jag ihop mig, skakar lätt på mig och fortsätter framåt.

För att inga alternativ ges, för att detta är för alltid och vi snart är två månader in i evigheten...