I bland tänker jag att vi alla är tillsammans på en stor båt som glider i det tomrum som är universum. Gudarna leker med oss och spelar oss spratt som de sedan skrattar åt. Deras senaste spratt är djävulskt i sin enkelhet. Ett litet virus som sprids med vindens fart och som skapar oreda och splittring. Och de har lyckats och jag vill inte vara med längre...
Ändå har jag det bra, visserligen sitter jag i karantän hemma just nu. Visserligen är familjen också sjuk i samma djävulska virus men i alla fall, jag har det bra. Jag är bara lite extra labil, har svårt för onda handlingar och djur och barn som far illa. Har svårt att tänka tankar som innebär att någon blir ledsen. Har svårt att förhålla mig till enkla saker.
Min unge får inte sitt studentfirande som hon längtat och drömt efter i så många år. Min mamma fick inte sitt 80-årskalas med släkten och ingen vet hur det blir.
Jag längtar efter att fly bort, bort till en strand vid ett dundrande hav. Tillbaka till det ursprungliga. För visst är det så att havet är vårt ursprung? För mig är havet det som kan hela min själ när den är trött, som kan lindra mitt hjärta när det gråter och som i vinden och vågornas brus viskar den enda sanningen, att det blir bra igen. För att det måste det, för att det alltid blir det.
Men just nu har jag inget tålamod...jag vill vara där nu på den andra sidan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar