Vi försöker och försöker. Mig spelar det ingen roll längre. Visst, jag kan fortsätta så här. Förmodligen alltid. Det blir väl så, jag har ingen kraft att göra något. Men min själ är inte med. Runt mitt hjärta har jag byggt en mur.
Han tror nog att det är bra. Han ser inte att jag spelar med, han ser inte mig.
Men min son, min lilla pojke, han ser, han vet att det bara är ett spel. Hos honom kommer all ilska och all frustration fram. Han har alla taggar utåt fast han egentligen är mjuk. Jag kallar honom för min lilla igelkott, taggar utåt men mjuk på magen.
Men det gör så ont att inte nå honom, att inte få kontakt, ingen väg in när han blir arg.
Min lilla pojke slåss mot världen
torsdag 28 mars 2013
lördag 2 mars 2013
Möte
Funderar ofta på det som passerat i mitt liv. De val jag gjort och det jag vunnit och förlorat genom dem. Jag kan se ett par ställen där jag skulle ha gjort annorlunda. Ett par ställen som gjort att mina barn skulle ha varit andra barn. Jag önskar inte att byta ut mina barn, jag önskar dem bara en annan far. Någon som hade funnits där. Någon som kunnat hjälpa när min ork och mitt tålamod tog slut.
Det är val som jag kunde gjort.
Andra val har jag inte gjort. Där har människor runt mig gjort valen åt mig.
I går gick jag och min dotter hem från stan. Det var fredagseftermiddag. Inte riktigt mörkt, fullt med folk överallt. I trängseln på trottoaren, där alla vill gå på den isfria biten, får jag syn på ett bekant ansikte. En kort sekund och sen har vi passerat varandra. Vem? Jag tänker och plötsligt vet jag, Åsa. En period i mitt liv sågs vi flera gånger i veckan. Vi fikade, pratade, festade. Vi gav varandra tips, gick på bio. Köpte pizza och tittade på film på söndagseftermiddagarna.
Så gifte jag mig. Vi fortsatte att ha kontakt. Inte lika intensivt, men ändå.
Så blev jag gravid med min dotter. Och Åsa försvann. Det är tolv år sedan. Jag har inte sett henne, inte talat med henne, om jag ska vara ärlig, inte tänkt på henne på många år. Så passerar vi varandra. Hon såg inte mig, jag såg för sent vem hon var.
Så undrar jag, om jag hade känt igen henne på en gång, hade jag sagt hej då?
Det är val som jag kunde gjort.
Andra val har jag inte gjort. Där har människor runt mig gjort valen åt mig.
I går gick jag och min dotter hem från stan. Det var fredagseftermiddag. Inte riktigt mörkt, fullt med folk överallt. I trängseln på trottoaren, där alla vill gå på den isfria biten, får jag syn på ett bekant ansikte. En kort sekund och sen har vi passerat varandra. Vem? Jag tänker och plötsligt vet jag, Åsa. En period i mitt liv sågs vi flera gånger i veckan. Vi fikade, pratade, festade. Vi gav varandra tips, gick på bio. Köpte pizza och tittade på film på söndagseftermiddagarna.
Så gifte jag mig. Vi fortsatte att ha kontakt. Inte lika intensivt, men ändå.
Så blev jag gravid med min dotter. Och Åsa försvann. Det är tolv år sedan. Jag har inte sett henne, inte talat med henne, om jag ska vara ärlig, inte tänkt på henne på många år. Så passerar vi varandra. Hon såg inte mig, jag såg för sent vem hon var.
Så undrar jag, om jag hade känt igen henne på en gång, hade jag sagt hej då?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)