Fortfarande en känsla av väntan, fortfarande en känsla av att inte riktigt kunna bestämma över det liv som är mitt. Men jag tog barnen med mig och åkte hemifrån. Vi åkte genom ett höstregn med flammande träd. Genom böljande landskap med tomma fält. Mot bergen.
Så är vi här igen. Jag känner hur lugnet fyller mig och jag går min kvällspromenad. Känner regnet mot ansiktet och kvällsvinden som drar genom skogen. Över mig flyger ett par små fåglar och piper ödsligt. Jag känner plötsligt allt. Förnimmer höstens väsen och känner en stilla lycka vakna.
Nu har jag suttit i ett varmt bad med musik i hjärtat och runt mig. Och då känner jag, just så känns det att må bra! Så länge har det varit fel, nu kan det bara bli bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar