Det känns som om jag äntligen är på rätt väg. Jag håller i och håller ut, även om det är kämpigt ibland.
Jag var nära att vända åter in i hopplösheten. Jag var nära att ge upp mig själv.
Men nu, nu är jag på rätt väg. Jag har ett mål och en riktning. Jag vet vart jag vill ta mina barn och mig själv. Jag vet vart vi ska.
Mina barns far bor här fortfarande. Det har tagit lång tid för honom att förstå att jag verkligen menade allvar. Det är jobbigt för oss alla.
Men jag står inte längre med blicken i marken och skulden som en tyngd över mina axlar. Jag har höjt hakan, slängt av mig skulden och blickar framåt.
Det som är jobbigt är fortfarande jobbigt men jag går inte sönder inombords längre. Jag känner inte längre att själen krackelerar och ångesten griper efter mig när det blir som värst.
Jag står stadigt och jag orkar.
Det är en fantastisk känsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar