Ljus

Mörkret är svart nu när stormen tog med sig ljuset. Tiden är en skål som himlen välver sig över. På himlen ligger vintergatan som ett band av silver. Stjärnorna är så många att stjärnbilderna blir otydliga. Jag förlorar mina fixpunkter och känner en stark längtan efter ljuset.
 Ljuset som strömmar upp ur själva marken. Ljuset som fyller rymden och jagar bort all osäkerhet.

 Jag längtar inte efter värmen, den behöver jag inte.

 Bara ljuset som växer och växer och till slut tar hela rymden i besittning. Att vara i ljuset, i den tidlöshet som ljuset ger en illusion av. En illusion... Så korta veckor. I ett ögonblick är ljuset över oss och får oss att glömma allt mörker. Får oss att tro att världen ser ut så här.

  När jag går i vinterskogen hör jag trädens själar viska till mig. Djupt inne i träden sitter de och väntar på att åter få slå ut. Sträcka sina gröna kronor mot rymden och dricka ljus.

  Men ännu är vi i mörkret. Silverbandet sträcker sig över himlen och trädens själar viskar bara. Många veckor återstår innan de brusar, men vi är på väg. Ljuset har åter segrat över mörkret. Några få minuter varje dag, ljuset växer sakta och samlar kraft för fylla hela rymden.

Stillhet

Äntligen här igen! I mitt och barnens sommarland. Men nu är det ett vinterland. Ett vinterland, men ändå vårt paradis.
  På årets kortaste dag går min dotter och jag en promenad över markerna. Skogen står mörk och snötyngd, allt är stilla. Vi går vår vanliga väg, viker av från vägen och går in mot skogen. Vi lämnar några nötter som blot vid en sten, denna, årets kortaste dag, gäller det att hålla sig väl med makterna... Vi går vidare och når fram till ån. Skymningen faller fort och i takt med att mörkret faller ökar stillheten. Som om skogen vänder sig inåt, mot sig själv. Vi ser ut över vattnet och bergen. Vi hör vattnet porla, som tiden själv, och just då är det det enda verkliga. Bergen, vattnet och tystnaden.
  Några dagar till julafton, resan hit har tagit bort min stress och kvar i min själ finns bara vattnets porlande och skogens stillhet.

Fyrverkerier

För 11 år sedan stod jag med spirande hopp och tittade på fyrverkerierna. Det blev som jag hoppades och min bebis föddes i augusti året efter. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Jag har omvärderat mycket i mitt liv, lärt mig att saker inte alltid är som man tror. Jag har velat gå min väg, söka nya vägar i livet och komma vidare.
  Så står jag igen och ser på fyrverkerierna, bredvid mig står min bebis och hennes lillebror. Ingen av dem är liten längre.
  Jag ser på fyrverkerierna med mina barn och känner lyckan, känner att det mitt i allt det jobbiga kan finnas små skärvor av ren lycka.

En perfekt dag

Om jag vaknar efter en hel natts sömn, utvilad och pigg. Går upp, gör mig i ordning, dricker kaffe och väcker mina barn. Hjäper dem med frukost och morgonbestyr. Sen slår vi följe till skolan. Vi går tillsammans och pratar om drömmar, sommardrömmar om sjöar att bada i och platser att besöka. Jag kramar dem och går vidare. Jag går mot stan. Väl framme hittar jag ett kaffé där jag köper mig en kopp kaffe och ett wienerbröd. Jag sitter och läser lite papper från jobbet och tittar på de människor som sitter omkring mig. Jag kan fundera på deras liv och vad som fört dem hit. Jag sitter en stund till. Jag låtsas läsa men jag kan låta tankarna vandra. När jag är nöjd kan jag resa mig och gå. Jag kan låta mig flanera runt och titta i skyltfönster. En bokhandel lockar in mig. En riktig bokhandel, en sådan som jag drömmer om. Bokhyllor, böcker, böcker och böcker. Det kan dofta böcker och kanske lite kaffe. Jag kan köpa det jag vill, få en kasse med ren lycka. Så kan jag gå hem, vandra sakta med min kasse och ett leende på mina läppar.

 Det skulle vara en perfekt förmiddag.

 Enda sättet att göra den bättre vore om du var med.

Snön faller...

Så var den här igen, min välbekanta ångest. Jag la mina barn och kände väggarna falla över mig. Jag måste ut! Ut! Jag sa godnatt och flydde. Så fort jag kom utanför porten grep vinden tag i mig, snön piskade mig i ansiktet och jag kände att jag trots allt kunde andas.
  Så gick jag, gata upp och gata ner. Försökte lokalisera var min ångest hade sitt ursprung. Fick inte tag på den. Lite lättade den, av vinden, av snön och av det faktum att jag frös.

  Jag hade min frihet inom räckhåll men släppte den. Nu vet jag inte vad jag vill. Visst är det lite bättre än det varit på länge, visst försöker han, visst försöker jag. Men det känns halvhjärtat. Så som saker gör när man egentligen inte vill. Vi säger trevliga saker, frågar hur dagen har varit. Men vi väntar inte på svaret, för egentligen är vi inte intresserade. Vi kan fortsätta så här i evighet, fortsätta att låssas, fortsätta att intala oss att vi har det bra, eller i alla fall bättre.

Men vill vi det? Vill jag det? Jag vill leva, inte försöka leva...

Jag

Jag har tänkt på det där med personlighet... Om man föds med en viss personlighet eller om den är inlärd.

Om jag tänker tillbaka på mig själv som liten, som barn, så minns jag att jag var väldigt öppen. Frimodig säger man visst. Två år gammal, i London, följde jag med kyparen på hotellet och åt glass sista kvällen vi var där. Jag minns att jag var med mina föräldrar på något föredrag som pappa höll. När kvällen var slut så skulle alla som medverkat tackas. Jag var nog en fyra, fem år och blev tillfrågad om jag ville hjälpa till. Det ville jag och så fick jag dela ut blommor och niga. Jag minns det inte för att det var spännande. Jag minns det för att en tant blev så imponerad av att jag tordes. Det var något jag själv inte ens tänkt på.

  Det var när jag var barn. Sen kom skolan och med den en massa händelser som på något sätt stukade mig. Jag blev tystare och inte lika säker på mitt värde. Nu, plötsligt, efter mängder av år, känner jag mig mer som då. Jag kan, jag vill och tanken på att jag kanske inte vågar, finns inte längre.

Nu

Nu händer det saker. Ett arbete jag länge har velat ha går plötsligt att söka. Det är spännande. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Samtidigt försöker förnuftet trycka ner mig. Ta det lugnt, säger förnuftet, tjänsten är inte din än... Men hoppet dansar, springer, flyger! Jag vet att jag kan, jag vet att jag klarar det. Tänk om det blir verklighet !