Och nu då?

 Jag vet inte riktigt vart livet är på väg. 

Hur det har blivit som det är och hur det borde vara i stället.

För ett år sedan låg jag på sjukhus efter en större hjärtinfarkt. Efter det har jag återhämtat mig, åtminstone fysiskt. Att själen också drabbades av infarkten är ingenting som vi låtsas om...eller jag låtsas om. Jag har låtit alla människor i min närhet tro att jag är frisk nu, att jag mår bra.

Men själen skriker och mitt hopp har lämnat mig. 

Blev det inte mer? 

Har inte riktigt någon lust att hitta på något, kan inte läsa och längtar efter att få gå och lägga mig samtidigt som jag fasar för att gå och lägga mig, jag känner en skräck för natten, själva mörkret och att inte somna eller att somna för hårt så jag inte vaknar mer.

Hela tiden en längtan iväg, bort, någon annanstans.

En kort stund i solen kan jag känna värmen och en svag lycka över att det åter är vår. Att ljuset är tillbaka och att träden svagt, svagt skiftar i grönt. 

Så är hopplösheten ikapp. 

Förändring

 Hur ska man veta om en förändring är bra eller dålig? Hur ska jag veta om de val jag har gjort kommer att vara bra eller inte?

Jag har fattat ett beslut som jag nu håller på att driva igenom och jag sår så mycket ledsnad och ilska i mina spår. 

Jag skulle vilja prata med mamma. Fråga henne, fast jag vet att hon inte skulle förstå. Mina val var aldrig hennes och det jag grundar mina beslut på kunde hon inte förstå. Vi har levt i olika tidsåldrar trots att vi levt i samma tid. För mamma var alltid barnen den första och största prioriteringen. Jag kan inte göra så, jag vill inte göra så, gör det mig till en dålig mamma då?

Mina barn är vuxna nu och jag väljer att flytta långt bort och det kommer de aldrig att förlåta mig. Borde jag stanna och aldrig förlåta mig själv? Vems liv ska jag leva? Ska jag vänta på rätt tillfälle så länge att inget tillfälle längre finns? 

Hus

I bland tänker jag på hus. eller på hus som ingen längre lever i. Saknar de sina människor? 

Solen som lyser in genom fönstret, solstrimman som rör sig över golvet och dammet som virvlar i luften. Tystnaden. Man kan höra huset sucka. Blommorna som sakta vissnar fast någon kommer dit och vattnar dem. De vissnar för att ingen bryr sig om dem. Ingen som bryr sig om dem på riktigt. Dammet faller, sakta, ljudlöst och lägger sig över allt. Väggarna som drar djupt efter andan och rutorna som blinkar bort en tår. 

Saknar huset alla skratt, ord, tankar och gråt som rymts innanför dess väggar? Tystnaden så intensiv att den hörs. Saknaden som en längtan i själen. Melankolin, allt det som är borta och aldrig kommer igen. 

Kände huset när själen fick vingar? Försökte det hålla tillbaka, försökte det hålla själen kvar?

Allt som är borta nu och solen som rör sig över golvet.

Tomhet

 Jag funderar i bland på vad som är verkligt, verklighet. Utan min mamma känns det ibland som om verkligheten är en illusion och att allt jag gör är på låssas. 

Nu i en tillvaro som äntligen är fri från, eller åtminstone har coronan under kontroll, trodde jag att livet skulle återkomma. Så har det blivit krig i Europa. Och tillvaron har åter blivit en overklighet och ett skuggspel. 

Under dessa dagar har jag återigen saknat min mamma så intensivt. Saknat att kunna prata om min oro utan att bli bedömd, utan att få en lösning presenterad för mig och utan att känna mig utlämnad. Alla tankar som strömmar, all oro får inte utlopp någonstans. 

Såklart, jag har min man, jag har mina barn, men den omedelbara acceptansen på allt jag säger finns inte där. Det är som om jag inte, inte riktigt är verklig...

Jag är inte rädd, bara tom

Att lämna barndomslandet

 På något sätt så har jag till slut blivit vuxen. Det finns ingen kvar som kan kalla mig sitt barn. Jag har ingen kvar som jag kan kalla mamma eller pappa. 

Det är en konstig känsla och sorgen ligger som en blöt filt över allt. Jag klarar av att skuffa undan den ibland men den ligger alltid där med sin fuktiga kyla och sprider olust. Mer och mer sällan vill jag skrika rakt ut, mer och mer sällan vill jag sjunka ner i en hög och aldrig resa mig upp. Men känslan ligger strax under ytan och sorgen är som en blyklump strax innanför bröstbenet. På samma plats som ångesten sitter men även lyckan. 

Mitt barndomsland finns inte mer. Jag kan aldrig mer åka hem. Aldrig mer prata om mina minnen och få dem bekräftade "Ja, så var det",  "Ja, minns du det?" När minnena är nedmonterade och förpackade i min själ är det som om de slutar vara verkliga. De går inte längre att veckla ut, fylla med luft och låta sväva en kort stund innan de seglar iväg. Nu är det bara mina minnen, inte längre våra minnen.

Ändå, minnena är allt jag har. Allt som finns kvar. Det skulle vara så lätt att låta sig uppslukas av sorgen eftersom den är så påtaglig, så allomfattande, så skoningslös, men jag vill inte hamna där! Dessutom är mina minnen, även om de bara är mina, så ljusa. De innehåller så mycket skratt, så mycket bus och så mycket närvaro. Låter jag sorgen få övertag i mitt liv så är det som det är det som blev kvar. Och livet är så mycket större, så mycket rikare och med så mycket mer glädje

Brev till evigheten

 Jag önskar så att det fanns en mejladress som jag kunde använda. Någonstans att skriva och skicka alla dessa tankar som far runt i mitt huvud utan mottagare. 

Jag är så förtvivlans ensam, så utan stöd och utan hjälp i det som är livet. Det känns som om du lämnade mig här, alldeles ensam och utan hopp, för du kommer inte tillbaka.

Först nu, efter tre månader, börjar jag förstå vad det innebär. När allt det som jag vill berätta för dig, dela med dig, eller höra din åsikt om inte finner några vägar fram. Allt trycks ner, undan och åt sidan och nu, nu börjar det bli överfullt.

Det känns som om jag bara vill gråta, sätta mig i ett hörn och aldrig kliva upp mer. Det känns som om ingenting längre spelar någon roll, som om ingenting längre är viktigt. 

Anade inte att livet utan dig skulle vara så totalt utan färg.

Två månader av evigheten

Min mamma finns inte mer. 

Aldrig tidigare har jag förstått den kompakta tomhet som döden innebär. Att någon inte finns mer, inte existerar, inte är här. 

Livet fortgår. Trots allt. Vi kommer längre och längre in i hösten och mörkret och saknaden känns som en svindel i själen.

Jag vet att mamma är död.

Jag vet att jag aldrig mer kan skicka ett sms och fråga om jag kan ringa. Aldrig mer få ett ja till svar. Ingen facetime-tajm, ingen timme att prata om allt och ingenting. 

Jag vet det, men ibland så inser jag vad det verkligen betyder och det är då jag får svindel.

Det känns som om jag faller ner i ett stort hål, en kort sekund är jag alldeles ensam, utlämnad, övergiven. Så samlar jag ihop mig, skakar lätt på mig och fortsätter framåt.

För att inga alternativ ges, för att detta är för alltid och vi snart är två månader in i evigheten...

Avsked

 Så har det hänt som jag alltid trott skulle hända sen, någon gång längre fram, långt borta från nu. Min mamma har dött. Bara så. Plötsligt. Oväntat. Och oändligt sorgligt. 

Från att vara, förhållandevis, pigg för sina 81 år till att vara död gick det bara en natt.

För mig är saknaden så kompakt och overkligt klibbig att jag inte vill kännas vid den. Mitt liv rullar på, jag äter och sover, jobbar, pratar och skrattar. Men, jag läser inte tidningen, tittar inte i affärer, längtar inte efter semester, köper inte en triss-lott. Jag menar, varför skulle jag det? Inget viktigt kan ha hänt, inget finns att köpa som jag behöver och inget finns att längta till. Tomheten så kompakt att inte en ljusstrimma tränger in.

Så tänker jag på vem min mamma var. Hon var en person som berörde alla som träffade henne. Hon hade den säregna egenskapen att se sina medmänniskor. Att bemöta med respekt, att lyssna in och att känna att alla är lika. Hon tog av sig sina vantar och gav till en ung tiggare utanför affären en kall, kall vinterdag. Hon skrattade hellre än grät och hon var fast förankrad i sin fatalism. I allt som sker finns det en mening! Vi kan kanske inte förstå men vi får förhålla oss till att det finns en tanke, en plan.

Jag vet att min mamma vill att vi ska låta livet fortgå, att vi ska vara glada och känna glädje och jag ska försöka, för mammas skull ska jag göra mitt bästa.

Så konstigt

 Visst är det konstigt att man som barn alltid tror att livet ska bli bättre när man blir vuxen? Som ung vuxen tänker man att det blir bättre sen när man får familj och egna barn att ta hand om. Med små barn tänker man att det blir bättre när barnen blir stora. När barnen är stora längtar man efter när barnen var små. När man kunde ställa till rätta och ta hand om. Skydda och erbjuda tröst.

Vad finns det sen?

I den konstiga tid som är nu

I bland tänker jag att vi alla är tillsammans på en stor båt som glider i det tomrum som är universum. Gudarna leker med oss och spelar oss spratt som de sedan skrattar åt. Deras senaste spratt är djävulskt i sin enkelhet. Ett litet virus som sprids med vindens fart och som skapar oreda och splittring. Och de har lyckats och jag vill inte vara med längre...
 Ändå har jag det bra, visserligen sitter jag i karantän hemma just nu. Visserligen är familjen också sjuk i samma djävulska virus men i alla fall, jag har det bra. Jag är bara lite extra labil, har svårt för onda handlingar och djur och barn som far illa. Har svårt att tänka tankar som innebär att någon blir ledsen. Har svårt att förhålla mig till enkla saker.
  Min unge får inte sitt studentfirande som hon längtat och drömt efter i så många år. Min mamma fick inte sitt 80-årskalas med släkten och ingen vet hur det blir.
  Jag längtar efter att fly bort, bort till en strand vid ett dundrande hav. Tillbaka till det ursprungliga. För visst är det så att havet är vårt ursprung? För mig är havet det som kan hela min själ när den är trött, som kan lindra mitt hjärta när det gråter och som i vinden och vågornas brus viskar den enda sanningen, att det blir bra igen. För att det måste det, för att det alltid blir det.

Men just nu har jag inget tålamod...jag vill vara där nu på den andra sidan...

All tid

Det är snö ute, några dagar kvar till jul och dagarna är korta.
Jag sitter och läser texter som jag skrev för länge sedan i det liv som känns som någon annans.

Det är så länge sedan att vissa texter är som en berättelse jag sett i en film. Konstigt! Tänk om jag vetat då det jag vet nu. Tänk om jag vetat att jag skulle träffa den man som var menad för mig, att han fanns!

Jag känner ibland en sorg över att vi inte fick möjligheten att leva tillsammans tidigare...att vi inte fick barn som var våra att älska tillsammans.

Så tänker jag att det kanske inte var tid förr än nu. Kanske var våra hjärtan inte redo för varandra förr än de blivit tömda på allt.

Då kan jag känna lycka över de barn som är mina och över att efter allt det svåra finns dagar, veckor och år kvar att leva.

Framtid

Så har jag haft en ganska bra dag. Vi har åkt till sommarlandet och fått sol efter en lång tid i mörker och grådask.
  Jag har hittat saker som var glömda. Saker som jag inte minns att jag saknat. Saker som förut inte varit fina nog, eller bara fel.
  Varje sak jag plockat fram har slagit ann en ton i min själ och på eftermiddagen, när jag gick en promenad, hörde jag en svag melodi i mitt hjärta.
  Det är så det känns att må bra, så det känns när det finns möjligheter, så det känns när det finns en framtid.

                           

Träsk

I så många dagar har jag vandrat runt i ett träsk. runt runt. Utan fast mark under fötterna, utan någon lösning i sikte.

Så - plötsligt känner jag en fast tuva under mig. Fast mark

Långsamt, långsamt kan jag ta mig framåt. Marken under mig börjar bära. Jag sjunker inte längre så djupt.

Kanske är det nu det vänder, nu det blir bättre.

Varje sekund

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag mår, så går tiden. Varje sekund räknas och snart flyttar mina barns far.

 Han är inte längre min man.

Det känns underligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig hit. Trodde aldrig att jag kunde.

Utan hjälp hade jag aldrig orkat. Alla de människor som funnits omkring mig, som hjälpt mig att sortera mina tankar och hjälpt mig att se klart. Utan dem hade jag aldrig tagit mig hit.

I bland blir jag rädd, om jag inte fått hjälp, var hade jag varit då? Var hade mina barn varit?

Jag var så långt nere på botten, så djupt under ytan att jag inte längre såg solen, jag trodde inte längre att den fanns.

16 dagar

Det är jobbigt nu.

Den tyngsta veckan på länge... Jag är den elaka, den som bär skulden.

Luften är så full av spänningen att det nästan känns som ett motstånd i kroppen.

16 dagar.

 I 10 år har jag tänkt på skilsmässa. Snart flyttar mina barns far.

 Om 16 dagar.

Det känns som en evighet.

Min ångest har återvänt.
 Och min huvudvärk, mitt dåliga humör och min irritation.
Jag känner mig som en bågsträng spänd till det yttersta.

Vi pratar inte längre vi utbyter nödvändig information och hälsar om vi ses i hallen.

Han suckar, pratar med sig själv så högt att jag ska höra.

" hur ska hon klara sig, hon är sjukskriven, har dåligt med pengar, hur ska hon betala räkningar?
Hur har hon tänkt klara av barnen, de lyssnar bara på mig" o.s.v i all oändlighet.

Till slut börjar jag tvivla, kanske har han rätt!

Men jag vet att det inte är så, jag måste göra det här. Ingen väg tillbaka. Jag vill bara se framåt.

16 dagar, vad är det mot resten av livet?

Nu

Så kom det ett brev från tingsrätten.

Vi är inte längre gifta, jag är inte längre någons fru. Jag är jag igen.

Det känns konstigt, jag är glad, lättad, befriad.

Ändå.

Det är ett misslyckande, ett oundvikligt sådant, men ett misslyckande.

Men det är slut nu. Vår historia tar slut här. Det hjälper inte att se tillbaka. Framåt måste vi. Alltid framåt, med rak rygg och huvudet högt.

Allt nytt

Så mycket jag lärt mig. Så långt jag ändå kommit. Jag har varit nere på botten. Hårt slog jag i och kanterna var hala. Men nu är jag på väg upp. Upp i ljuset igen.

Det har blivit ett nytt år. Min skilsmässa dröjer bara några dagar och datum för flytt är bestämd.

Jag vet att det blir bra nu. Det kommer att bli bra. Jag behöver det. Barnen behöver det. Barnens far behöver det, även om han inte kan se det nu.

Hela mitt liv har jag fått omvärdera. Alla beslut som jag trodde var rätt, alla val som jag gjorde.

Fortfarande behöver jag bekräftelse på att jag fattat rätt beslut, till slut.

 Min väg är framåt nu.

 Visst kan jag se att jag borde ha gått för så länge sedan. Att jag borde ha lämnat innan mina barn och jag mådde så dåligt att vi inte längre fungerade i vardagen.

Så tänker jag, jag måste hit, jag måste störta mot botten för att förstå att det inte längre fanns något val.

Nu blir det ett nytt år, nya möjligheter, ett nytt hem.

Vi är äntligen på rätt väg och ljuset återvänder.

Varje dag är lite ljusare än den föregående.

Jul

Vi har ett datum nu, en bestämd dag då vi inte längre ska bo tillsammans.

Han har till slut förstått att det här är på riktigt. Att jag vill skiljas.

Egentligen är det ingen skillnad. Så många helger som jag varit ensam med barnen och han har varit hemma framför tv:n, sur.

Skillnaden i år är att alla vet. Så ingen frågar efter honom. Ingen tycker att det är konstigt att han inte är med. Jag är befriad från plikten att hitta på ett skäl till att han är hemma.

Ingen frågar, det är som om han inte finns, inte har funnits.

Jag känner mig befriad,

och får dåligt samvete för det

Punkt

Så hamnade vi till sist här.

Nu är vi framme vid det sista kapitlet.

Jag trodde, ville tro, att det gick att reparera, att börja på nytt, att familjen hade en chans.

Men jag kände tydligare och tydligare att det inte gick mer. Allt föll tillbaka i gamla spår.

Så jag satte punkt. Nu är skilsmässan påskriven. Det är slut nu.

Och en ny morgon gryr...

I morgon

Hur har jag kunnat hamna här igen??? Jag blir så trött på mig själv. Hur kan jag utsätta mina barn och mig själv för det här. Jag har lovat att försöka, att ge oss ytterligare en chans. Försöka vad? Jag vet att det inte går. Det kan vara bättre, bra, ett tag, sen blir allt vid det gamla. Jag har givit efter så många gånger, så många gånger har jag hoppats. Till vilken nytta? Jag stångar min panna blodig och axlar hela ansvaret. Jag står kvar på samma punkt.

I morgon har de sex månadernas betänketid gått ut. I morgon kan jag begära att skilsmässan vinner laga kraft. Nu har jag sex månader till på mig innan ärendet avskrivs. Varför tvivlar jag?