16 dagar

Det är jobbigt nu.

Den tyngsta veckan på länge... Jag är den elaka, den som bär skulden.

Luften är så full av spänningen att det nästan känns som ett motstånd i kroppen.

16 dagar.

 I 10 år har jag tänkt på skilsmässa. Snart flyttar mina barns far.

 Om 16 dagar.

Det känns som en evighet.

Min ångest har återvänt.
 Och min huvudvärk, mitt dåliga humör och min irritation.
Jag känner mig som en bågsträng spänd till det yttersta.

Vi pratar inte längre vi utbyter nödvändig information och hälsar om vi ses i hallen.

Han suckar, pratar med sig själv så högt att jag ska höra.

" hur ska hon klara sig, hon är sjukskriven, har dåligt med pengar, hur ska hon betala räkningar?
Hur har hon tänkt klara av barnen, de lyssnar bara på mig" o.s.v i all oändlighet.

Till slut börjar jag tvivla, kanske har han rätt!

Men jag vet att det inte är så, jag måste göra det här. Ingen väg tillbaka. Jag vill bara se framåt.

16 dagar, vad är det mot resten av livet?