Avsked

 Så har det hänt som jag alltid trott skulle hända sen, någon gång längre fram, långt borta från nu. Min mamma har dött. Bara så. Plötsligt. Oväntat. Och oändligt sorgligt. 

Från att vara, förhållandevis, pigg för sina 81 år till att vara död gick det bara en natt.

För mig är saknaden så kompakt och overkligt klibbig att jag inte vill kännas vid den. Mitt liv rullar på, jag äter och sover, jobbar, pratar och skrattar. Men, jag läser inte tidningen, tittar inte i affärer, längtar inte efter semester, köper inte en triss-lott. Jag menar, varför skulle jag det? Inget viktigt kan ha hänt, inget finns att köpa som jag behöver och inget finns att längta till. Tomheten så kompakt att inte en ljusstrimma tränger in.

Så tänker jag på vem min mamma var. Hon var en person som berörde alla som träffade henne. Hon hade den säregna egenskapen att se sina medmänniskor. Att bemöta med respekt, att lyssna in och att känna att alla är lika. Hon tog av sig sina vantar och gav till en ung tiggare utanför affären en kall, kall vinterdag. Hon skrattade hellre än grät och hon var fast förankrad i sin fatalism. I allt som sker finns det en mening! Vi kan kanske inte förstå men vi får förhålla oss till att det finns en tanke, en plan.

Jag vet att min mamma vill att vi ska låta livet fortgå, att vi ska vara glada och känna glädje och jag ska försöka, för mammas skull ska jag göra mitt bästa.

Så konstigt

 Visst är det konstigt att man som barn alltid tror att livet ska bli bättre när man blir vuxen? Som ung vuxen tänker man att det blir bättre sen när man får familj och egna barn att ta hand om. Med små barn tänker man att det blir bättre när barnen blir stora. När barnen är stora längtar man efter när barnen var små. När man kunde ställa till rätta och ta hand om. Skydda och erbjuda tröst.

Vad finns det sen?

I den konstiga tid som är nu

I bland tänker jag att vi alla är tillsammans på en stor båt som glider i det tomrum som är universum. Gudarna leker med oss och spelar oss spratt som de sedan skrattar åt. Deras senaste spratt är djävulskt i sin enkelhet. Ett litet virus som sprids med vindens fart och som skapar oreda och splittring. Och de har lyckats och jag vill inte vara med längre...
 Ändå har jag det bra, visserligen sitter jag i karantän hemma just nu. Visserligen är familjen också sjuk i samma djävulska virus men i alla fall, jag har det bra. Jag är bara lite extra labil, har svårt för onda handlingar och djur och barn som far illa. Har svårt att tänka tankar som innebär att någon blir ledsen. Har svårt att förhålla mig till enkla saker.
  Min unge får inte sitt studentfirande som hon längtat och drömt efter i så många år. Min mamma fick inte sitt 80-årskalas med släkten och ingen vet hur det blir.
  Jag längtar efter att fly bort, bort till en strand vid ett dundrande hav. Tillbaka till det ursprungliga. För visst är det så att havet är vårt ursprung? För mig är havet det som kan hela min själ när den är trött, som kan lindra mitt hjärta när det gråter och som i vinden och vågornas brus viskar den enda sanningen, att det blir bra igen. För att det måste det, för att det alltid blir det.

Men just nu har jag inget tålamod...jag vill vara där nu på den andra sidan...

All tid

Det är snö ute, några dagar kvar till jul och dagarna är korta.
Jag sitter och läser texter som jag skrev för länge sedan i det liv som känns som någon annans.

Det är så länge sedan att vissa texter är som en berättelse jag sett i en film. Konstigt! Tänk om jag vetat då det jag vet nu. Tänk om jag vetat att jag skulle träffa den man som var menad för mig, att han fanns!

Jag känner ibland en sorg över att vi inte fick möjligheten att leva tillsammans tidigare...att vi inte fick barn som var våra att älska tillsammans.

Så tänker jag att det kanske inte var tid förr än nu. Kanske var våra hjärtan inte redo för varandra förr än de blivit tömda på allt.

Då kan jag känna lycka över de barn som är mina och över att efter allt det svåra finns dagar, veckor och år kvar att leva.

Framtid

Så har jag haft en ganska bra dag. Vi har åkt till sommarlandet och fått sol efter en lång tid i mörker och grådask.
  Jag har hittat saker som var glömda. Saker som jag inte minns att jag saknat. Saker som förut inte varit fina nog, eller bara fel.
  Varje sak jag plockat fram har slagit ann en ton i min själ och på eftermiddagen, när jag gick en promenad, hörde jag en svag melodi i mitt hjärta.
  Det är så det känns att må bra, så det känns när det finns möjligheter, så det känns när det finns en framtid.

                           

Träsk

I så många dagar har jag vandrat runt i ett träsk. runt runt. Utan fast mark under fötterna, utan någon lösning i sikte.

Så - plötsligt känner jag en fast tuva under mig. Fast mark

Långsamt, långsamt kan jag ta mig framåt. Marken under mig börjar bära. Jag sjunker inte längre så djupt.

Kanske är det nu det vänder, nu det blir bättre.

Varje sekund

Det spelar ingen roll vad jag gör, hur jag mår, så går tiden. Varje sekund räknas och snart flyttar mina barns far.

 Han är inte längre min man.

Det känns underligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig hit. Trodde aldrig att jag kunde.

Utan hjälp hade jag aldrig orkat. Alla de människor som funnits omkring mig, som hjälpt mig att sortera mina tankar och hjälpt mig att se klart. Utan dem hade jag aldrig tagit mig hit.

I bland blir jag rädd, om jag inte fått hjälp, var hade jag varit då? Var hade mina barn varit?

Jag var så långt nere på botten, så djupt under ytan att jag inte längre såg solen, jag trodde inte längre att den fanns.