Vi tre mot världen

Så orkar jag igen. Att vara mamma. Jag hittar mitt tålamod och låter barnen komma nära. Jag orkar lyssna på dem och det de vill säga. Orkar medla i konflikter. Orkar komma med lösningar och avblåsa strider.
 Plötsligt är vi på samma sida. Vi tre mot världen.

Jag är så glad över det, det känns så bra att orka, att känna att jag faktiskt vill att de ska komma och sitta bredvid mig. Det kryper inte längre av rastlöshet när de kräver min uppmärksamhet.

Inte förrän nu, då jag håller på att bli bättre, inser jag hur sjuk jag varit. Hur dåligt jag faktiskt har mått.
  Nu går det bättre. Det kommer att ta tid, men nu tror jag att det går. Jag kan tänka framåt utan att få panikångest.

Jag ska upp igen! Jag ska resa mig! Och jag ska ta mina barn med mig!

Limbo

Så befinner vi oss i Limbo... Mitt beslut står fast, men jag tror inte att mina barns far förstår det än.

Fortfarande inte. Det är över två månader sedan som jag sa att jag ville skiljas. Två månader sedan som jag skickade in äktenskapsskillnaden. Trots det har inget hänt.
  Jag mår sämre och sämre. Barnen undrar vad som händer. Och han, mina barns far, mår inte heller bra.

För mig finns ingen väg tillbaka. För mig är beslutet oåterkalleligt. För mig har vi nått slutet. Det är här sagan tar slut. En annan saga kanske tar sin början, mitt liv går in i ett nytt skede. Men vår saga har nått sitt slut.

Det har hänt för mycket, jag har mått för dåligt. Det är slut nu.

Trots det verkar det inte som om han, mina barns far, förstår det. Han tror fortfarande att allt ska återgå till det vanliga. Till det som förgör oss alla.

Det är som om allt står i pausläge. Om jag kunde skulle jag flytta, men då inte äktenskapsskillnaden gått igenom får jag inget lån och kan därför inte.

Så.

Vi befinner oss i Limbo. I det outtalade och i väntan.

I Limbo.



 

"Hemma"

Vi har lämnat sommarlandet... Fast vi är mitt i sommaren. Vi har åkt hem för att mina barns far ville att vi skulle komma hem. Han lovade barnen en riktig semester. Vi åkte hem... och han har svikit igen. Det blir ingen semester i år heller.
  För mig blir det bara ytterligare ett skäl att faktiskt se till att genomföra den här skilsmässan!
  Jag vill inte längre bo under samma tak som den man som ständigt sviker mina barn...och mig.

Känslor

Till slut börjar jag leva efter mitt beslut.

 Alla mina känslor är slut.
 Jag har redan sörjt klart.

 Barnens far har inte det. För honom har det just börjat. Han försöker förmå mig att ändra mitt beslut. Att välja honom igen. Att stanna.

Jag är på väg bort. Jag är färdig nu.
 Mitt äktenskap är över.

 Slut.

  Ändå gör det  ont att se att han blir ledsen, besviken och sårad. En del av mig vill trösta. Säga att allt blir bra igen. Att det bara var ett misstag.

 Men jag vet. Det här är det första riktigt sanna jag har gjort på flera år. Det första som jag faktiskt kan stå för. Som jag helhjärtat tror på.

  Så jag måste bort.

Han vill köpa ett hus. Jag säger, gör det! Men jag följer inte med. Han säger, vi får se.
Jag säger, jag följer inte med!

 Och jag ser sorgen i hans ögon.
 

Vad? Varför?

Vad håller jag på med? Jag har fattat mitt beslut och ärendet ligger hos tingsrätten... Trots det spelar jag någon slags charad.
  Mina barn mår inte bra, jag mår inte bra, mina barns far mår inte bra, vad han än säger... Trots det spelar jag med. Låtsas att allt är bra...
  Säger till barnen att jag inte vet, fast jag vet. Jag vill skilja mig, jag vill ha ett eget liv, jag vill kunna fatta egna beslut och kunna skydda mina barn från hans lynniga humör.

Jag går i samtalsstöd. Det är jobbigt... Det jag berättar låter så hemskt när jag får tillbaka det. Varför har jag inte gått tidigare? Varför går jag inte nu? Varför???

Vad håller mig kvar?

Ansvar

Jag måste tro att det blir bra.

På något sätt så måste det det! Jag måste ta ansvar för mina barn och slåss för att det blir bra! Släppa uppgivenheten och ta tag i mina beslut igen.

Så långt är jag överens med mig själv... Sen börjar tvivlen.

Kanske är det bra? Kanske letar jag fel? Kanske är det faktiskt jag som är fel? Som gör fel?

Men... Om det var bra, så borde barnen må bra...

Och det gör de inte... Inte jag heller och inte deras far.

Igen, som alltid, är det jag som måste ta ansvar och göra det som måste göras...

Vad nu det är?

På riktigt

En känsla av vakum, att befinna sig i ett ingenmansland. På gränsen. Vet inte om jag är på väg in i något nytt eller på väg tillbaka in i något som jag inte vill.

 Jag vet bara det. Jag vill inte.

  Tiden tickar på, det börjar normaliseras igen. Inte bli bra, det har aldrig varit bra, men normalt. Jag vill skrika! Jag vill slå i dörrar eller kasta saker. Det skulle inte bli så här! Jag skulle hålla ut! Det var nu det skulle ske!

Jag har skickat in ansökan om skilsmässa i alla fall...

Den finns.

Den är livbojen som jag håller mig i för att inte drunkna.

 Jag skickade in den, den finns.

 På riktigt.