Så orkar jag igen. Att vara mamma. Jag hittar mitt tålamod och låter barnen komma nära. Jag orkar lyssna på dem och det de vill säga. Orkar medla i konflikter. Orkar komma med lösningar och avblåsa strider.
Plötsligt är vi på samma sida. Vi tre mot världen.
Jag är så glad över det, det känns så bra att orka, att känna att jag faktiskt vill att de ska komma och sitta bredvid mig. Det kryper inte längre av rastlöshet när de kräver min uppmärksamhet.
Inte förrän nu, då jag håller på att bli bättre, inser jag hur sjuk jag varit. Hur dåligt jag faktiskt har mått.
Nu går det bättre. Det kommer att ta tid, men nu tror jag att det går. Jag kan tänka framåt utan att få panikångest.
Jag ska upp igen! Jag ska resa mig! Och jag ska ta mina barn med mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar