Fast

Trodde att jag var på väg, att jag skulle inleda ett nytt kapitel i mitt liv.

Trodde att det fanns en väg vidare, en ny början.

Men det finns ingenting här,

allt är som vanligt.

Önskar att jag kunde stanna i stunden. Att jag kunde vara precis här i nuet.

Men mina tankar förvillar sig i det förflutna, i det som kunde ha varit, i det som kunde ha blivit.

Mina tankar vandrar framåt. Mot det som kanske kan komma,  mot det jag önskar, det jag önskar så mycket.

Så gör jag inget, jag fattar beslut efter beslut men kommer aldrig vidare. Jag sitter här med mitt förflutna och min framtid.

 Oförmögen att göra något åt nuet

...inget är förändrat

Så är det höst igen, riktig höst.

Det går inte längre att tänka att det är en lite kylig sommar. 

På något sätt så känns det bra. Det är bestämt, det är klart. Inga tvivel finns.

Livet fortsätter och jag har nått en skiljeväg. Vägen jag går på är inte den jag ville gå. Vägen jag går på är den enda jag kunde välja. 

Så har jag valt mitt liv igen...

och inget är förändrat...

Ruta ett

Så hade jag bestämt mig, jag tog beslutet och ordnade alla papper. Så berättade jag för min man att jag inte ville leva med honom längre. Att jag ville bli fri, äntligen få göra så som jag ville, så som det känns bra för mig.

Länge har jag förberett mig. Länge har jag planerat. Många olika scener har jag föreställt mig.

I så många år har det varit dåligt, i så många år har jag längtat ut, bort, i väg.

Jag tänkte att han skulle bli arg, det var jag beredd på, att han skulle skrika åt mig, det var jag beredd på. Så blev han bara ledsen. På riktigt.

Så är vi tillbaka på ruta ett... Hur ska jag kunna driva igenom det jag vill när han blev så ledsen? Hur ska jag kunna bygga min lycka på hans sorg?

Dags

Jag tror att det är dags nu. Dags att bryta upp och lämna.
I så många år har jag försökt, förlåtit, tagit nya tag.

Men nu,

Nu,

får det räcka.

Beslutet har jag tagit förr. Styrkan att säga ifrån har funnits förr. Den har varit starkare förr. Nu är den mer uppgiven.

Det finns inga alternativ.

Ingen väg tillbaka.

Det är nu det händer.

Nu det är slut.

Just nu är jag inte ledsen... bara så trött

Dilemma

Det är något med hösten som alltid får mig att längta bort. Något som gör att jag bara vill ge mig av.

Lämna.

 Hitta någon ny plast att slå mig ner på.
  Vi är på besök i sommarlandet. Min dotter och jag går en promenad. På den väg som vi gått så många gånger förr sitter en skylt med till salu. Huset ligger fint. En stor trädgård. Vi går vidare och min dotter säger; Mamma, jag vill bo där. Jag förklarar hur svårt det är. Hon skulle få flytta långt från kompisar, jag skulle få byta jobb, hennes bror skulle få sluta på judon. För henne är det enkelt, när jag säger att hennes pappa inte vill flytta hit så säger hon bara; han kan stanna. Han kan få hela lägenheten. Vi kan ta tåget och hälsa på honom ibland.

Så var det löst...

Jag fortsätter att tala om allt som blir svårt om man flyttar. Tar upp tråden om mitt jobb igen, berättar att jag skulle få gå tillbaka till mitt gamla jobb. Sådana chefstjänster som jag har är inte vanliga, det skulle innebära mindre pengar, vi skulle inte ha råd med huset.
Hon vill inte lyssna och när vi kommer hem, bubblar hon över åt mormor och lillebror. Med mormors hjälp går de in på kommunens sida för lediga jobb... där finns, sedan en dag, en chefstjänst utlyst. Jag är behörig att söka.

Så vad gör jag nu?

Fingerkrok

Så minns jag plötsligt.
Vi brukade ses utanför NK. Då hade du redan flyttat ifrån mig.
Alltid utanför NK. Jag stod där och väntade, alltid jag som väntade på dig.
 Jag minns sen hur vi gick och åt, eller fikade.
 Hur vi gick i Stockholm. Alltid tillsammans, nära. Vi brukade hålla ihop i fingerkrok. Våra lillfingrar brukade hålla i varandra.
Du sa att det var för varmt att hålla i hand. Sa du. För mig blev vårt sätt ännu intimare. Så som jag höll i dig, och du i mig.
 Visade världen att det var vi.
Det här var när du redan flyttat. När du var på väg från mig.
Då, när vi var på väg att förlora det som var vi.
Det som sedan skulle bli du.
Du.
Alltid du.
Inte någonsin mer ett vi...

Vaken

Så sitter jag i natten, vaken.
  Efter att ha lagt mig i god tid blir jag väckt av min dotter som mår dåligt. Jag sitter hos henne en stund tills hon somnat om. Hon mår nog fortfarande inte bra... Hon sover oroligt.
Jag kan inte sova alls.
  Jag minns alla de nätter jag vakat med sjuka barn. Alla gånger jag sovit sittande med ett hostigt barn i famnen. Alla de gånger jag sovit med ett halvt öga öppet då barnen mått illa. Alla dagar jag varit hemma från jobbet när barnen varit sjuka.
 Jag känner mig ensam. 
Ensam i natten. Ensam med mina barn. Han har bott med oss hela tiden. 
Ingenstans i mitt minne finns han med mig och barnen när de varit sjuka.