Trots

Försöker komma överens med mitt liv. Att det är så här det är.

 Ibland undrar jag hur det blivit om jag mött andra människor, om jag valt annorlunda. Om han som jag hittat igen efter så många år hade valt mig och valt att stanna hos mig. Jag undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit bättre och mina barn gladare.

 Men mina barn hade inte varit mina barn då. Mina barn hade varit några andra, några som aldrig blev.

  Jag tror att mitt liv hade varit ett helt annat liv då. Jag skulle ha mött andra människor och gjort andra val. Undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit gladare. Jag tror inte jag hade kunnat ha det liv jag har nu. Jag tror att jag behövde få lite perspektiv på lycka för att kunna vara chef. Jag tror inte att man kan leda andra om livet bara har varit det man önskat. Jag tror att det är nödvändigt med lite svärta för att skapa en förståelse men också för att kunna skydda sig själv.

  Visst, jag kan känna sorg över de barn som aldrig blev, över det liv som aldrig blev mitt men jag vill inte ha andra barn och jag är glad över de händelser som lärt mig att ha förståelse för andra.

  Trots att jag kan känna en oerhörd smärta över det som inte blev mitt så måste jag vara glad över det som ändå blev mitt. Över de val som ledde till att mitt liv är mitt liv
. Över de trådar som spinner mitt liv, över de möten som leder framåt.

 Mitt liv - på gott och ont.

Barndom

Min barndom var så mycket bättre än mina barns. Det känns inte så kul för en mamma att känna så. Min barndom var så ljus. Min mamma fanns alltid där. Jag minns inte att hon blev arg eller trött, jag minns inte att hon någonsin hade bråttom. Mina barn har en annan barndom. En barndom med mindre ljus, större osäkerhet och mindre skratt.

 Jag tror att det var roligare att vara barn när jag var barn.

 Lyckan var ogenomtränglig. Himlen var blå och om mamma sa att det inte fanns något farligt så fanns det inte det. En sådan absolut trygghet har mina barn aldrig haft.

 Kunde jag skulle jag ge dem min barndom.

Uppgiven

Känner mig så trött. Våren kommer inte igång trots att träden har gröna blad och svalorna har återvänt. Trött och uppgiven.
   Det går säkert att ha det så här resten av mitt liv men jag vill inte. Jag vill leva, jag vill vara glad. Inte känna mig uppgiven och trött, inte arg och irriterad. Önskade att det fanns en genväg ut ur det här. Önskade att jag var liten igen så att någon annan kunde fatta besluten åt mig, så att jag kunde göra om, göra rätt. Undrar när det gick fel, undrar om det någonsin var rätt, undrar om jag hade kunnat göra på något annat sätt.
 

Hopplös

Det är som om allt håller andan. Som sommarluften precis före ett åskväder. Ett bedrägligt lugn. Luften full av laddade partiklar. Det är så det känns. Mitt liv. Det känns som om jag är den som måste släppa upp draken för att locka fram åskan. Jag som måste ta klivet ut i det okända. Det har kommit dit hän, det finns ingen väg bakåt, marken blir till grus och den enda väg som finns går framåt.
  Jag ville inte misslyckas. Vårt äktenskap var det som skulle visa världen att kärlek är möjlig, att det går att finna lycka. Jag skulle hålla fast, jag skulle kämpa, mitt liv skulle bli lyckat. Så går det bara inte längre, det finns inget kvar. Även mitt äktenskap blev ett nederlag.
  I bland undrar jag om det faktiskt, på allvar, är mitt fel. Om det var dömt att misslyckas från början, om det inte fanns något hopp. Om jag är hopplös att leva med. Vissa stunder gillar jag inte mig...

Mitt fel

Jag hoppas att jag kan ta mig loss den här gången. Så många gånger förut har jag velat gå och inte orkat. Nu, nu är jag på botten, jag tror inte att det går att komma djupare. Jag vill inte längre leva det här livet, jag vill vara fri.
  Jag tänker att jag aldrig mer ska släppa in någon i mitt liv. Jag ska leva ensam och bara ta hand om barnen och mig själv. Om jag lyckas ta mig loss ska jag inte ha någon ny. Mitt liv ska bli enklare.

Det känns på ett sätt som om allt är bestämt, jag kan vakna och bli förvånad över att vi fortfarande bor tillsammans. Förvånad över att lägenheten fortfarande är intakt. Jag måste bara ta mod till mig och säga att jag går nu!

Om bara känslan av skuld var mindre. Om jag bara kunde sluta tänka att det är mitt fel. Om jag varit någon annan, snällare, smalare, snyggare. Då, då skulle vi ha varit en lycklig familj. Känslan av totalt misslyckande är överväldigande ibland.

 Mitt fel.

 Jag slutade försöka, jag slutade älska, jag slutade ha viljan att försöka. Där i ligger min skuld.

Att han brutit ner min självkänsla, att han fått mig att tro att allt jag gör är fel, att han fått mig att tro att jag är fel,  det är säkert också mitt fel.

Om jag hade ha gått första gången jag tänkte tanken, hur hade mitt liv sett ut då?

Hur?

Jag tror att jag måste göra något åt det. Livet, menar jag. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Min dotter mår dåligt varje kväll, när jag säger åt henne att det inte var så när vi var i Sommarlandet svarar hon att hon tror att det är för att det är "liksom lyckligare" där. Jag förstår hur hon menar...
  När vi vaknade i morse var marken täckt av snö, det som varit vår var åter vinter. Så, precis så, känns det. Jag tror inte att det finns något kvar att försöka med.

Kanske är det mitt fel. Kanske hade jag för stora förväntningar på livet. Kanske är jag svår att leva med. Förmodligen. Alla människor är svåra på något sätt. Men jag var inte beredd på oviljan att prata, oviljan att bli sams, oviljan att säga förlåt. Alla gånger jag har försökt, alla gånger jag tagit på mig hela skulden, bett honom att se mig. Kanske är det mitt fel.

Hur gör jag mitt hem till en lycklig plats för mina barn? Hur lång är resan dit? Hur ledsna måste vi bli innan det blir bättre?

Önskar att det fanns ett enkelt svar...

Sönderfall

I morgon ska vi åka hem igen... Vi har varit här i 9 dagar och nu ska vi åka. Mina barn är lessna. De har svårt att sova och min son gråter. Hem mamma? Jag vill bo här. De är så stora att de vet att det inte går. Vi ska hem till arbete och skola. Hem till kompisar och vardag. Vi ska hem till min man, till barnens pappa.

De vill inte.

 Hur ska jag klara av att motivera dem när jag själv inte vill? Jag vill inte hem, inte till lägenheten, inte till vardagen. Jag känner hur hela min kropp rustar sig till kamp igen eller flykt.
  I morgon ska vi åka hem. Om hem är där man hör hemma så åker vi inte hem, då åker vi bort...

Jag vill vara här. Där jag kan vandra genom markerna. Där jag kan gå bort min ångest och låta alla tankar vila.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Men jag tror att jag måste göra något snart. Det går inte att säga att vi ska fortsätta för barnens skull. De mår inte bra som det är nu, jag mår inte bra, han, som är min man kan inte heller må bra. Vi är en familj i sönderfall. Jag tror inte på ett vi längre. "Vi" signalerar någon form av gemenskap. Det har vi inte längre.