Känslor

Till slut börjar jag leva efter mitt beslut.

 Alla mina känslor är slut.
 Jag har redan sörjt klart.

 Barnens far har inte det. För honom har det just börjat. Han försöker förmå mig att ändra mitt beslut. Att välja honom igen. Att stanna.

Jag är på väg bort. Jag är färdig nu.
 Mitt äktenskap är över.

 Slut.

  Ändå gör det  ont att se att han blir ledsen, besviken och sårad. En del av mig vill trösta. Säga att allt blir bra igen. Att det bara var ett misstag.

 Men jag vet. Det här är det första riktigt sanna jag har gjort på flera år. Det första som jag faktiskt kan stå för. Som jag helhjärtat tror på.

  Så jag måste bort.

Han vill köpa ett hus. Jag säger, gör det! Men jag följer inte med. Han säger, vi får se.
Jag säger, jag följer inte med!

 Och jag ser sorgen i hans ögon.
 

Vad? Varför?

Vad håller jag på med? Jag har fattat mitt beslut och ärendet ligger hos tingsrätten... Trots det spelar jag någon slags charad.
  Mina barn mår inte bra, jag mår inte bra, mina barns far mår inte bra, vad han än säger... Trots det spelar jag med. Låtsas att allt är bra...
  Säger till barnen att jag inte vet, fast jag vet. Jag vill skilja mig, jag vill ha ett eget liv, jag vill kunna fatta egna beslut och kunna skydda mina barn från hans lynniga humör.

Jag går i samtalsstöd. Det är jobbigt... Det jag berättar låter så hemskt när jag får tillbaka det. Varför har jag inte gått tidigare? Varför går jag inte nu? Varför???

Vad håller mig kvar?

Ansvar

Jag måste tro att det blir bra.

På något sätt så måste det det! Jag måste ta ansvar för mina barn och slåss för att det blir bra! Släppa uppgivenheten och ta tag i mina beslut igen.

Så långt är jag överens med mig själv... Sen börjar tvivlen.

Kanske är det bra? Kanske letar jag fel? Kanske är det faktiskt jag som är fel? Som gör fel?

Men... Om det var bra, så borde barnen må bra...

Och det gör de inte... Inte jag heller och inte deras far.

Igen, som alltid, är det jag som måste ta ansvar och göra det som måste göras...

Vad nu det är?

På riktigt

En känsla av vakum, att befinna sig i ett ingenmansland. På gränsen. Vet inte om jag är på väg in i något nytt eller på väg tillbaka in i något som jag inte vill.

 Jag vet bara det. Jag vill inte.

  Tiden tickar på, det börjar normaliseras igen. Inte bli bra, det har aldrig varit bra, men normalt. Jag vill skrika! Jag vill slå i dörrar eller kasta saker. Det skulle inte bli så här! Jag skulle hålla ut! Det var nu det skulle ske!

Jag har skickat in ansökan om skilsmässa i alla fall...

Den finns.

Den är livbojen som jag håller mig i för att inte drunkna.

 Jag skickade in den, den finns.

 På riktigt.

Panik

Och vem blir jag nu? Min man har säkert förlorat fem kilo dessa dagar. Han gråter och gråter, Jag vill trösta.
Det är mitt fel, mitt fel, alltid mitt fel.
Jag vill inte tillbaka! Jag vill inte! Inte igen!
Samtidigt ser jag ingen väg ut, ingen väg vidare.

Jag såg ett rådjur idag. Här, mitt i stan. Det stod mitt på trottoaren och letade efter en flyktväg. Alla vägar var stängda. Människor, staket och bilar. Det stod helt paralyserat.

Så känns det, ingen väg att gömma mig, ingen väg ut, alla dörrar slås igen. Jag står på trottoaren i vild panik! Vart ska jag ta vägen?

Går det att komma härifrån?

Alea iacta est

Så har jag till slut fattat ett beslut.
Jag har betalt och skickat in ansökan om äktenskapsskillnad till tingsrätten.
Jag har meddelat min man att jag vill skiljas. Min man har meddelat barnen att mamma vill skiljas och tre fjärdedelar av familjen gråter. Jag är dagens bov. Den som kan ställa allt till rätta men väljer att inte göra det.
Ställa allt till rätta... Det finns inget rätta i vårt äktenskap. Det finns ett onormalt normalläge som ingen mår bra av. Men hur ska barnen förstå det när det är allt de känner till?
  Mina barns far säger att han älskar mig. Att han vill leva med mig, att han måste få en chans till.
Jag bygger murar runt mitt hjärta och håller fast. Jag vill skiljas. Alla chanser är förbrukade. Jag älskar inte honom längre.
  Mitt i all gråt har min son blivit lugn, eller lugnare. Han ringer och kollar om jag håller fast i mitt beslut och när jag säger att vi ska skiljas säger han att han älskar mig och sen lägger han på.

Jag är helt övertygad om att det är det bästa. Ett beslut utan återvändo.

Just nu, ett inferno, på sikt något annorlunda och nytt.

Till sist

Kanske är det så att jag till sist har insett att det faktiskt inte går mer.

Jag har tänkt det så många gånger förr men nu är det annorlunda.

Jag var på samtal. Fick frågor, ställdes inför fakta.

Mitt äktenskap är ett äktenskap fyllt av misshandel. Inte fysisk, men psykisk. Psykisk misshandel kan vara lika skadligt för själen som fysisk. Misshandeln kringgärdas av begränsningar. Vem har jag pratat med? Vem har jag träffat? Jag har fått fråga om lov för att göra saker. Alltid med risken att sedan inte finnas, inte synas och inte pratas med på obestämd tid.

Jag har aldrig varit tillräckligt bra, inte tillräckligt smal, inte lagat tillräckligt god mat, inte städat tillräckligt noga, inte uppfostrat barnen tillräckligt väl.

Allt det som är jag har inte varit tillräckligt bra.

Jag satt i samtalet och hörde mig själv säga "det är mitt fel".

Kanske är det faktiskt inte mitt fel!

Det är inte mitt fel!

Och det räcker nu...