Vad? Varför?

Vad håller jag på med? Jag har fattat mitt beslut och ärendet ligger hos tingsrätten... Trots det spelar jag någon slags charad.
  Mina barn mår inte bra, jag mår inte bra, mina barns far mår inte bra, vad han än säger... Trots det spelar jag med. Låtsas att allt är bra...
  Säger till barnen att jag inte vet, fast jag vet. Jag vill skilja mig, jag vill ha ett eget liv, jag vill kunna fatta egna beslut och kunna skydda mina barn från hans lynniga humör.

Jag går i samtalsstöd. Det är jobbigt... Det jag berättar låter så hemskt när jag får tillbaka det. Varför har jag inte gått tidigare? Varför går jag inte nu? Varför???

Vad håller mig kvar?

Ansvar

Jag måste tro att det blir bra.

På något sätt så måste det det! Jag måste ta ansvar för mina barn och slåss för att det blir bra! Släppa uppgivenheten och ta tag i mina beslut igen.

Så långt är jag överens med mig själv... Sen börjar tvivlen.

Kanske är det bra? Kanske letar jag fel? Kanske är det faktiskt jag som är fel? Som gör fel?

Men... Om det var bra, så borde barnen må bra...

Och det gör de inte... Inte jag heller och inte deras far.

Igen, som alltid, är det jag som måste ta ansvar och göra det som måste göras...

Vad nu det är?

På riktigt

En känsla av vakum, att befinna sig i ett ingenmansland. På gränsen. Vet inte om jag är på väg in i något nytt eller på väg tillbaka in i något som jag inte vill.

 Jag vet bara det. Jag vill inte.

  Tiden tickar på, det börjar normaliseras igen. Inte bli bra, det har aldrig varit bra, men normalt. Jag vill skrika! Jag vill slå i dörrar eller kasta saker. Det skulle inte bli så här! Jag skulle hålla ut! Det var nu det skulle ske!

Jag har skickat in ansökan om skilsmässa i alla fall...

Den finns.

Den är livbojen som jag håller mig i för att inte drunkna.

 Jag skickade in den, den finns.

 På riktigt.

Panik

Och vem blir jag nu? Min man har säkert förlorat fem kilo dessa dagar. Han gråter och gråter, Jag vill trösta.
Det är mitt fel, mitt fel, alltid mitt fel.
Jag vill inte tillbaka! Jag vill inte! Inte igen!
Samtidigt ser jag ingen väg ut, ingen väg vidare.

Jag såg ett rådjur idag. Här, mitt i stan. Det stod mitt på trottoaren och letade efter en flyktväg. Alla vägar var stängda. Människor, staket och bilar. Det stod helt paralyserat.

Så känns det, ingen väg att gömma mig, ingen väg ut, alla dörrar slås igen. Jag står på trottoaren i vild panik! Vart ska jag ta vägen?

Går det att komma härifrån?

Alea iacta est

Så har jag till slut fattat ett beslut.
Jag har betalt och skickat in ansökan om äktenskapsskillnad till tingsrätten.
Jag har meddelat min man att jag vill skiljas. Min man har meddelat barnen att mamma vill skiljas och tre fjärdedelar av familjen gråter. Jag är dagens bov. Den som kan ställa allt till rätta men väljer att inte göra det.
Ställa allt till rätta... Det finns inget rätta i vårt äktenskap. Det finns ett onormalt normalläge som ingen mår bra av. Men hur ska barnen förstå det när det är allt de känner till?
  Mina barns far säger att han älskar mig. Att han vill leva med mig, att han måste få en chans till.
Jag bygger murar runt mitt hjärta och håller fast. Jag vill skiljas. Alla chanser är förbrukade. Jag älskar inte honom längre.
  Mitt i all gråt har min son blivit lugn, eller lugnare. Han ringer och kollar om jag håller fast i mitt beslut och när jag säger att vi ska skiljas säger han att han älskar mig och sen lägger han på.

Jag är helt övertygad om att det är det bästa. Ett beslut utan återvändo.

Just nu, ett inferno, på sikt något annorlunda och nytt.

Till sist

Kanske är det så att jag till sist har insett att det faktiskt inte går mer.

Jag har tänkt det så många gånger förr men nu är det annorlunda.

Jag var på samtal. Fick frågor, ställdes inför fakta.

Mitt äktenskap är ett äktenskap fyllt av misshandel. Inte fysisk, men psykisk. Psykisk misshandel kan vara lika skadligt för själen som fysisk. Misshandeln kringgärdas av begränsningar. Vem har jag pratat med? Vem har jag träffat? Jag har fått fråga om lov för att göra saker. Alltid med risken att sedan inte finnas, inte synas och inte pratas med på obestämd tid.

Jag har aldrig varit tillräckligt bra, inte tillräckligt smal, inte lagat tillräckligt god mat, inte städat tillräckligt noga, inte uppfostrat barnen tillräckligt väl.

Allt det som är jag har inte varit tillräckligt bra.

Jag satt i samtalet och hörde mig själv säga "det är mitt fel".

Kanske är det faktiskt inte mitt fel!

Det är inte mitt fel!

Och det räcker nu...

Varför

Jag undrar varför jag aldrig lär mig.

Varför jag gång på gång tror att det kan bli bättre.

Varför vi håller i så krampaktigt i något som förgör både våra barn och oss själva.

Vi får hjälp nu. Men just nu har hjälpen gjort det värre.

Hur ska vi komma vidare, tillsammans eller var för sig, när han inte kan se sin del i det hela?

Kanske skulle det vara bättre, kanske till och med lättare, för barnen om vi delade på oss. Att mammas regler gällde hos mamma och pappas regler hos pappa.

Jag har alltid vägrat det! Att det skulle vara bättre för barnen att vi skildes.

Bättre för mig, absolut. Men för barnen...

Jag blir så ledsen på mig själv att jag låtit det gå så långt, att jag inte tog beslutet och verkställde det för flera, flera år sedan.

Kanske hade vi alla mått bättre då...