Varför

Jag undrar varför jag aldrig lär mig.

Varför jag gång på gång tror att det kan bli bättre.

Varför vi håller i så krampaktigt i något som förgör både våra barn och oss själva.

Vi får hjälp nu. Men just nu har hjälpen gjort det värre.

Hur ska vi komma vidare, tillsammans eller var för sig, när han inte kan se sin del i det hela?

Kanske skulle det vara bättre, kanske till och med lättare, för barnen om vi delade på oss. Att mammas regler gällde hos mamma och pappas regler hos pappa.

Jag har alltid vägrat det! Att det skulle vara bättre för barnen att vi skildes.

Bättre för mig, absolut. Men för barnen...

Jag blir så ledsen på mig själv att jag låtit det gå så långt, att jag inte tog beslutet och verkställde det för flera, flera år sedan.

Kanske hade vi alla mått bättre då...

Rastlös

Min längtan har övergått i rastlöshet...

Jag vill att det ska hända något!

Så blir jag irriterad när det gör det.

Jag vandrar runt från rum till rum. Längtar efter kvällen då jag får sova. Så somnar jag inte.
  Dagarna fungerar rätt bra. Mitt arbete är varierat och just nu har jag flyt.

 Men till slut måste jag åka hem...

Så fort jag kliver över tröskeln så är rastlösheten där.

  Kanske är det våren. Kanske finns en vandrare i mitt hjärta. Någon som ständigt längtar bort.

Kan inte låta bli att tänka på att om jag drivit igenom min vilja så hade jag varit fri nu.

Skimmer

Bergen var djupare blå idag. Det låg ett skimmer över dem trots att dagen var grå.
  Blå, melankolins färg. Kanske kommer våren nu. Det har fallit ett stilla regn och jag såg tofsvipor och sångsvanar. De blå bergen i fonden och min själ fylls av det blå och längtar. Obestämt vart...

Var på ett av dessa tröstlösa möten i veckan.

 Ett av dem där min son skulle diskuteras.

Jag gick dit med tungt hjärta och utan hopp.
 Så vänder allt! Min sons lärare berättar om det sonen är duktig på. Hans styrkor, även de problem som finns men med positiva förtecken. Hon pratar om en skola som kanske skulle passa honom om ett par år.

 Jag går hem med huvudet högt och med hopp i mitt hjärta. På kvällen pratar jag med min son. Min lilla, stora pojke utan hopp. Plötsligt finns det ljus i hans honungsfärgade ögon. Plötsligt finns djup i blicken och jag ser hoppet tändas. En tanke att det blir bättre!

Som skimmer över bergen en mulen dag.

Igelkott

Vi försöker och försöker. Mig spelar det ingen roll längre. Visst, jag kan fortsätta så här. Förmodligen alltid. Det blir väl så, jag har ingen kraft att göra något. Men min själ är inte med. Runt mitt hjärta har jag byggt en mur.
  Han tror nog att det är bra. Han ser inte att jag spelar med, han ser inte mig.

Men min son, min lilla pojke, han ser, han vet att det bara är ett spel. Hos honom kommer all ilska och all frustration fram. Han har alla taggar utåt fast han egentligen är mjuk. Jag kallar honom för min lilla igelkott, taggar utåt men mjuk på magen.

Men det gör så ont att inte nå honom, att inte få kontakt, ingen väg in när han blir arg.

Min lilla pojke slåss mot världen

Möte

Funderar ofta på det som passerat i mitt liv. De val jag gjort och det jag vunnit och förlorat genom dem. Jag kan se ett par ställen där jag skulle ha gjort annorlunda. Ett par ställen som gjort att mina barn skulle ha varit andra barn. Jag önskar inte att byta ut mina barn, jag önskar dem bara en annan far. Någon som hade funnits där. Någon som kunnat hjälpa när min ork och mitt tålamod tog slut.

 Det är val som jag kunde gjort.

Andra val har jag inte gjort. Där har människor runt mig gjort valen åt mig.

I går gick jag och min dotter hem från stan. Det var fredagseftermiddag. Inte riktigt mörkt, fullt med folk överallt. I trängseln på trottoaren, där alla vill gå på den isfria biten, får jag syn på ett bekant ansikte. En kort sekund och sen har vi passerat varandra. Vem? Jag tänker och plötsligt vet jag, Åsa. En period i mitt liv sågs vi flera gånger i veckan. Vi fikade, pratade, festade. Vi gav varandra tips, gick på bio. Köpte pizza och tittade på film på söndagseftermiddagarna.

Så gifte jag mig. Vi fortsatte att ha kontakt. Inte lika intensivt, men ändå.
 Så blev jag gravid med min dotter. Och Åsa försvann. Det är tolv år sedan. Jag har inte sett henne, inte talat med henne, om jag ska vara ärlig, inte tänkt på henne på många år. Så passerar vi varandra. Hon såg inte mig, jag såg för sent vem hon var.

 Så undrar jag, om jag hade känt igen henne på en gång, hade jag sagt hej då?

Kanske

Jag blir nog kvar i mitt liv. Vi har bestämt oss för att försöka igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen... En del skulle nog tycka att jag är bekväm, att jag helt enkelt inte orkar bryta mig loss...eller att jag är rädd för att vara ensam.
   Att jag är bekväm kan jag gå med på, inte att jag är rädd för att vara ensam.
 När jag var yngre var jag rädd för ensamheten.

 Nu kan jag ibland tycka att det skulle vara det bästa. Mina syskonbarns mystiska moster...

 Men det är någon annans liv, inte mitt. Jag måste leva mitt liv och i det livet finns mina barn och jag vill att de ska ha det bästa.
  Därför stannar jag, för barnens skull, för att försöka en gång till.

 Kanske är det den här gången som det blir bra.

Grått

Det är tidigt på årets sista dag... Som vanligt är jag vaken medan familjen sover. Snön här ute har blivit grå och blöt. Allt är grått. Kanske behöver vi det nya året för att städa upp och göra rent.

Undrar om det är det här året som jag äntligen ska orka göra det jag borde.

 Det här året som jag ska bli den jag kan bli. Inte den jag kunde blivit, men den jag kan bli. I det här livet, i det faktiska livet.

 Det finns saker som jag borde göra. Jag vet det. Jag kan se på mitt liv med en objektiv blick och inse vad jag borde göra.

Och ändå, jag sitter bara kvar. Tar inte tag i något. Väntar på att någon ska ge mig en spark så jag kommer i gång.

Vi har ett liv och jag vill inte en gång se tillbaka och ångra det. Jag vill kunna se på mitt liv med stolthet. Med en känsla av att ha kunnat påverka och hjälpt mina barn att skapa goda liv.

  Ändå sitter jag bara här, oförmögen att resa mig och gå vidare