Igelkott

Vi försöker och försöker. Mig spelar det ingen roll längre. Visst, jag kan fortsätta så här. Förmodligen alltid. Det blir väl så, jag har ingen kraft att göra något. Men min själ är inte med. Runt mitt hjärta har jag byggt en mur.
  Han tror nog att det är bra. Han ser inte att jag spelar med, han ser inte mig.

Men min son, min lilla pojke, han ser, han vet att det bara är ett spel. Hos honom kommer all ilska och all frustration fram. Han har alla taggar utåt fast han egentligen är mjuk. Jag kallar honom för min lilla igelkott, taggar utåt men mjuk på magen.

Men det gör så ont att inte nå honom, att inte få kontakt, ingen väg in när han blir arg.

Min lilla pojke slåss mot världen

Möte

Funderar ofta på det som passerat i mitt liv. De val jag gjort och det jag vunnit och förlorat genom dem. Jag kan se ett par ställen där jag skulle ha gjort annorlunda. Ett par ställen som gjort att mina barn skulle ha varit andra barn. Jag önskar inte att byta ut mina barn, jag önskar dem bara en annan far. Någon som hade funnits där. Någon som kunnat hjälpa när min ork och mitt tålamod tog slut.

 Det är val som jag kunde gjort.

Andra val har jag inte gjort. Där har människor runt mig gjort valen åt mig.

I går gick jag och min dotter hem från stan. Det var fredagseftermiddag. Inte riktigt mörkt, fullt med folk överallt. I trängseln på trottoaren, där alla vill gå på den isfria biten, får jag syn på ett bekant ansikte. En kort sekund och sen har vi passerat varandra. Vem? Jag tänker och plötsligt vet jag, Åsa. En period i mitt liv sågs vi flera gånger i veckan. Vi fikade, pratade, festade. Vi gav varandra tips, gick på bio. Köpte pizza och tittade på film på söndagseftermiddagarna.

Så gifte jag mig. Vi fortsatte att ha kontakt. Inte lika intensivt, men ändå.
 Så blev jag gravid med min dotter. Och Åsa försvann. Det är tolv år sedan. Jag har inte sett henne, inte talat med henne, om jag ska vara ärlig, inte tänkt på henne på många år. Så passerar vi varandra. Hon såg inte mig, jag såg för sent vem hon var.

 Så undrar jag, om jag hade känt igen henne på en gång, hade jag sagt hej då?

Kanske

Jag blir nog kvar i mitt liv. Vi har bestämt oss för att försöka igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen... En del skulle nog tycka att jag är bekväm, att jag helt enkelt inte orkar bryta mig loss...eller att jag är rädd för att vara ensam.
   Att jag är bekväm kan jag gå med på, inte att jag är rädd för att vara ensam.
 När jag var yngre var jag rädd för ensamheten.

 Nu kan jag ibland tycka att det skulle vara det bästa. Mina syskonbarns mystiska moster...

 Men det är någon annans liv, inte mitt. Jag måste leva mitt liv och i det livet finns mina barn och jag vill att de ska ha det bästa.
  Därför stannar jag, för barnens skull, för att försöka en gång till.

 Kanske är det den här gången som det blir bra.

Grått

Det är tidigt på årets sista dag... Som vanligt är jag vaken medan familjen sover. Snön här ute har blivit grå och blöt. Allt är grått. Kanske behöver vi det nya året för att städa upp och göra rent.

Undrar om det är det här året som jag äntligen ska orka göra det jag borde.

 Det här året som jag ska bli den jag kan bli. Inte den jag kunde blivit, men den jag kan bli. I det här livet, i det faktiska livet.

 Det finns saker som jag borde göra. Jag vet det. Jag kan se på mitt liv med en objektiv blick och inse vad jag borde göra.

Och ändå, jag sitter bara kvar. Tar inte tag i något. Väntar på att någon ska ge mig en spark så jag kommer i gång.

Vi har ett liv och jag vill inte en gång se tillbaka och ångra det. Jag vill kunna se på mitt liv med stolthet. Med en känsla av att ha kunnat påverka och hjälpt mina barn att skapa goda liv.

  Ändå sitter jag bara här, oförmögen att resa mig och gå vidare

Han

Funderar på varför jag är så beroende av honom. Lägger jag in en bild vill jag att han ska gilla den. Om alla andra kommenterar bryr jag mig föga...men ett litet gilla från honom och jag kan känna mig glad en vecka.

Kanske är det så att han har blivit symbolen för ett annat liv. Det som kunde ha blivit, det som inte blev. Min ungdom och mina tankar om det som skulle bli.

Han var borta i så många år. Jag undrade var han var.

Hur han mådde.

Om han levde...

Nu vet jag att han finns.

All min längtan koncentrerad till en människa.

Tur att han inte vet om det.

Jag inser att jag behöver ha distans. Det är tur att han är långt borta, tur att han inte vet sin betydelse...

Men

ändå...

Snön faller

Så faller snön här utanför igen. Det är tredje gången på lika många veckor som snön faller vågrätt och det är långt, långt till sommaren.
  Om några dagar har vi passerat årets mörkaste punkt. Framför oss ligger de kallaste månaderna. Kyla och snö. Långt, långt till sommaren.
 Längtar så efter skratt, efter goda vänner, efter sällskap där jag känner mig snäll. Accepterad. Där jag får vara för att jag är jag.
  Alltför sällan är det så. En sådan gång var i dag. En liten gosse fyllde år och vi samlades. På väg hem höll känslan i sig och jag orkade kasta snöboll med mina barn. Vi skrattade tillsammans och snön föll vågrätt.
Långt, långt till sommaren.

Viktigt

Så har jag varit hemma några dagar. Sjuk, eller trött, utmattad. Jag vet inte vilket. Jag vet bara att jag inte orkade gå till arbetet. Jag sov. Jag hade ont i huvudet och värk i kroppen. Så trött.
 Ingenting gjorde jag. Släpade mig upp och tittade på dåliga filmer på tv. Värmde enklast möjliga mat. Ett lugn infann sig. Jag fanns här. Bokade av möten och struntade i allt viktigt.

Viktigt.
Vem avgör det?

Så blev det fredag eftermiddag. Jag tog mig samman och gick med barnen på stan. Det blev en lyckad eftermiddag. På väg hem säger min son; Mamma, kan du inte vara sjuk nästa vecka också?