Ingenting...

...men det händer ingenting...

Ett kort tag trodde jag faktiskt att det skulle kunna bli bättre, kanske, tillslut... så är det i alla fall som förut.

Jag arbetar mycket, han arbetar mycket.
 Någongång ses vi i hallen. Kanske säger vi hej...om det är en bra dag.
 Annars sover vi under samma tak men utan att dela varandras liv.

 Jag vet inte vad han tänker, han vet inte vad jag tänker.
  Det känns som om han ogillar allt jag gör, allt jag är. Jag blir mitt sämsta jag tillsammans med honom.

Varför envisas han ändå med att hålla i, hålla fast?

 Har vi inte båda rätt till ett bättre liv?

 Ett liv där vi kunde bli våra bättre jag.

 Han har också rätt att bli den han kan vara...

  Han var inte den jag trodde... jag var inte den han trodde.

 Kan vi inte ge varandra frihet?

Jag kräver inte att bli lycklig, jag vill bara slippa vara olycklig...

Förlorat

Funderar på om man alltid ska sakna det som var. Om det går att förlika sig med det som är. Om man kan sluta att längta efter det som inte finns längre...
  Jag funderar på om tiden är linjär. Om det finns en början och ett slut på allt... Eller om tiden går i cykler...
Funderar på om det kan bli så igen... som det var. Jag tror inte det.

 Vissa saker är förlorade för alltid...

  Jag tänker ofta på känslan av total trygghet. När jag var liten var det en så vanlig känsla att det inte ens fanns tillstånd utanför den. Första gången jag kände oro var när jag var sju år och min pappas kusin dog. Sen gick det sju år till och vår grannfru dog. Samtidigt blev jag tonåring, med alla de tvivel som det innebär. Känslan av total trygghet var borta...

  Jag minns en gång när jag var liten. Mamma skulle gå på bio och jag skulle sova innan. Jag skulle somna och sen skulle mamma gå utan att jag visste det. Naturligtvis somnade jag inte, och mamma var tvungen att gå. Efter en oändlighet kom hon hem. Jag sov fortfarande inte.
 Med barnets visshet förstod jag att mamma skulle vara arg på mig...men det var hon inte. Hon log och kom emot mig med utsträckta armar.
  Ofta har jag undrat var hon fick kraft till sitt tålamod...

Måndag

Jag var på utflykt i livet för några dagar sedan. Jag och en vän var på resturang och sedan gick vi vidare till en pub. Det var måndag. Lungt ute, varmt inne och fantastiskt sällskap.
  På puben vi satt spelades det levande musik. Musik som vi kunde, som vi kände igen, musik som tände längtan i oss.
 Längtan efter ett liv som var. Ett liv som en gång fanns och som, någonstans inom oss, fortfarande finns. Som en skugga, en otydlig bild i spegeln. Den jag vill vara, en gång var.
  Tiden flög och trots att jag ville vara i stunden och inte tänka, tog kvällen slut. Många timmar tillsammans, många tankar tänkta och mycket hopp. Så tog det slut. Och allt blev vardag igen.
  Vardag, men med ett nytt ljus. En tanke att allt inte är för sent. Det finns liv kvar, det finns vänner och, viktigast av allt, det finns hopp.
 

Fast

Trodde att jag var på väg, att jag skulle inleda ett nytt kapitel i mitt liv.

Trodde att det fanns en väg vidare, en ny början.

Men det finns ingenting här,

allt är som vanligt.

Önskar att jag kunde stanna i stunden. Att jag kunde vara precis här i nuet.

Men mina tankar förvillar sig i det förflutna, i det som kunde ha varit, i det som kunde ha blivit.

Mina tankar vandrar framåt. Mot det som kanske kan komma,  mot det jag önskar, det jag önskar så mycket.

Så gör jag inget, jag fattar beslut efter beslut men kommer aldrig vidare. Jag sitter här med mitt förflutna och min framtid.

 Oförmögen att göra något åt nuet

...inget är förändrat

Så är det höst igen, riktig höst.

Det går inte längre att tänka att det är en lite kylig sommar. 

På något sätt så känns det bra. Det är bestämt, det är klart. Inga tvivel finns.

Livet fortsätter och jag har nått en skiljeväg. Vägen jag går på är inte den jag ville gå. Vägen jag går på är den enda jag kunde välja. 

Så har jag valt mitt liv igen...

och inget är förändrat...

Ruta ett

Så hade jag bestämt mig, jag tog beslutet och ordnade alla papper. Så berättade jag för min man att jag inte ville leva med honom längre. Att jag ville bli fri, äntligen få göra så som jag ville, så som det känns bra för mig.

Länge har jag förberett mig. Länge har jag planerat. Många olika scener har jag föreställt mig.

I så många år har det varit dåligt, i så många år har jag längtat ut, bort, i väg.

Jag tänkte att han skulle bli arg, det var jag beredd på, att han skulle skrika åt mig, det var jag beredd på. Så blev han bara ledsen. På riktigt.

Så är vi tillbaka på ruta ett... Hur ska jag kunna driva igenom det jag vill när han blev så ledsen? Hur ska jag kunna bygga min lycka på hans sorg?

Dags

Jag tror att det är dags nu. Dags att bryta upp och lämna.
I så många år har jag försökt, förlåtit, tagit nya tag.

Men nu,

Nu,

får det räcka.

Beslutet har jag tagit förr. Styrkan att säga ifrån har funnits förr. Den har varit starkare förr. Nu är den mer uppgiven.

Det finns inga alternativ.

Ingen väg tillbaka.

Det är nu det händer.

Nu det är slut.

Just nu är jag inte ledsen... bara så trött