Så

Årets ljusaste natt. Jag sitter och lyssnar på musik och ser ut genom fönstret. Klockan är över 1 och det är inte mörkt. Himlen är ljus och stjärnlös. Ängen full av blommor. Den skimrar i tusen nyanser. Ljusgrönt, mörktgrönt, gult, blått, rött, rosa, lila i oändliga varianter. Jag motstår en impuls att lägga mig på rygg mitt i blomhavet. Låta mig försvinna i det gröna gräset och höra marken viska under mig.
   När jag går mina kvällspromenander låter jag mina ögon vila på bergen. Solen som sakta sjunker och färgar molnens kanter i guld. Tankarna vandrar och jag behöver inte någonting. Jag är mitt i, mitt fokus är nu. Ingen framtid, ingen dåtid. Ingen press, jag är jag, en människa i världen, en människa i tiden utan att vara på väg någonstans.
  Så vill jag leva mitt liv

Mod

I bland läser jag självbiografiska böcker om människor som ändrat sina liv. Människor som faktiskt tagit klivet rakt ut i det okända och vunnit något nytt. Något okänt, men ouppnåligt för oss vanliga.
  Jag undrar vad som driver dem. Vad som ger dem styrkan och modet. Är det en medfödd egenskap eller är det något man kan välja, något jag kan välja?
  Kan jag också ändra mitt liv? Eller är jag en av dem som hela mitt liv önskar att jag hade modet, men inte har det, en av alla dem som gömmer sig bakom undanflykter för att slippa ta tag i det svåra.

  Om en vecka är vi i sommarlandet. En vecka. Det är ingen tid, men så oerhört långt bort när man längtar.

Kanske kommer jag att orka ändra det som inte är bra. Kanske är jag faktiskt en av dem som har modet. En av dem som kommer att kunna se tillbaka och säga, Jag gjorde det, jag valde mitt liv!

Verklighetsflykt

Det händer inget i mitt liv, jag vet vad jag vill göra men har ingen energi över till att göra det.
 Jag vill inte bli bitter men känner ibland att jag håller på att bli det.
 Eller, inte bitter, mer illusionslös
. Det blev inte så som jag hoppats men jag får leva med det.

Jag har haft lite kontakt med min vän igen.

 Vi har chattat någon stund då och då. Det gör mig så glad. Jag kan tänka på det och känna mig glad, varm. Vi chattar inte om något särskilt. Ibland om saker vi minns, ibland om saker som hänt och ibland bara allmänt strunt. Vi har alltid haft lätt att förstå varandra, alltid haft lätt att prata. Det är en stunds verklighetsflykt som jag känner att jag behöver. Ungefär som att läsa en bra bok eller se en bra film. Jag slipper fundera så mycket, slipper tänka på det jag verkligen borde.

Ibland känns det som om han är min livlina. Han är långt borta, på betryggande avstånd, men ändå kan jag nå honom. Han finns där, han tycker att det är värt något att chatta bort en lördagskväll i mitt sällskap.

Och det känns bra.

Juni

Så har ljuset vunnit och mörkret får aldrig makt över natten. Det är juni. Sommaren finns inom räckhåll och jag tror aldrig att jag har behövt den så mycket. Jag är trött så in i märgen. Trött, trött, trött. Jag längtar efter att slippa alla måsten, efter att kunna göra som jag vill. Jag längtar till sommarlandet.
  Jag vet inte riktigt vart tiden tagit vägen den här våren. Nyss var det februari och jag vaknade, arbetade och kom hem i mörker. Nu är allt ljust och om tjugo dagar åker vi, jag och barnen, bort härifrån.

Jag har så höga förväntningar på den här sommaren. Jag ska orka bli den jag vill. Jag ska orka hålla fast vid det jag vill. Hålla min vision levande. Jag vill ju, jag kan, det gäller bara att orka.

Snart, snart åker vi till sommarlandet...

Trots

Försöker komma överens med mitt liv. Att det är så här det är.

 Ibland undrar jag hur det blivit om jag mött andra människor, om jag valt annorlunda. Om han som jag hittat igen efter så många år hade valt mig och valt att stanna hos mig. Jag undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit bättre och mina barn gladare.

 Men mina barn hade inte varit mina barn då. Mina barn hade varit några andra, några som aldrig blev.

  Jag tror att mitt liv hade varit ett helt annat liv då. Jag skulle ha mött andra människor och gjort andra val. Undrar om jag varit lyckligare då. Om mitt liv varit gladare. Jag tror inte jag hade kunnat ha det liv jag har nu. Jag tror att jag behövde få lite perspektiv på lycka för att kunna vara chef. Jag tror inte att man kan leda andra om livet bara har varit det man önskat. Jag tror att det är nödvändigt med lite svärta för att skapa en förståelse men också för att kunna skydda sig själv.

  Visst, jag kan känna sorg över de barn som aldrig blev, över det liv som aldrig blev mitt men jag vill inte ha andra barn och jag är glad över de händelser som lärt mig att ha förståelse för andra.

  Trots att jag kan känna en oerhörd smärta över det som inte blev mitt så måste jag vara glad över det som ändå blev mitt. Över de val som ledde till att mitt liv är mitt liv
. Över de trådar som spinner mitt liv, över de möten som leder framåt.

 Mitt liv - på gott och ont.

Barndom

Min barndom var så mycket bättre än mina barns. Det känns inte så kul för en mamma att känna så. Min barndom var så ljus. Min mamma fanns alltid där. Jag minns inte att hon blev arg eller trött, jag minns inte att hon någonsin hade bråttom. Mina barn har en annan barndom. En barndom med mindre ljus, större osäkerhet och mindre skratt.

 Jag tror att det var roligare att vara barn när jag var barn.

 Lyckan var ogenomtränglig. Himlen var blå och om mamma sa att det inte fanns något farligt så fanns det inte det. En sådan absolut trygghet har mina barn aldrig haft.

 Kunde jag skulle jag ge dem min barndom.

Uppgiven

Känner mig så trött. Våren kommer inte igång trots att träden har gröna blad och svalorna har återvänt. Trött och uppgiven.
   Det går säkert att ha det så här resten av mitt liv men jag vill inte. Jag vill leva, jag vill vara glad. Inte känna mig uppgiven och trött, inte arg och irriterad. Önskade att det fanns en genväg ut ur det här. Önskade att jag var liten igen så att någon annan kunde fatta besluten åt mig, så att jag kunde göra om, göra rätt. Undrar när det gick fel, undrar om det någonsin var rätt, undrar om jag hade kunnat göra på något annat sätt.