Sönderfall

I morgon ska vi åka hem igen... Vi har varit här i 9 dagar och nu ska vi åka. Mina barn är lessna. De har svårt att sova och min son gråter. Hem mamma? Jag vill bo här. De är så stora att de vet att det inte går. Vi ska hem till arbete och skola. Hem till kompisar och vardag. Vi ska hem till min man, till barnens pappa.

De vill inte.

 Hur ska jag klara av att motivera dem när jag själv inte vill? Jag vill inte hem, inte till lägenheten, inte till vardagen. Jag känner hur hela min kropp rustar sig till kamp igen eller flykt.
  I morgon ska vi åka hem. Om hem är där man hör hemma så åker vi inte hem, då åker vi bort...

Jag vill vara här. Där jag kan vandra genom markerna. Där jag kan gå bort min ångest och låta alla tankar vila.

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur. Men jag tror att jag måste göra något snart. Det går inte att säga att vi ska fortsätta för barnens skull. De mår inte bra som det är nu, jag mår inte bra, han, som är min man kan inte heller må bra. Vi är en familj i sönderfall. Jag tror inte på ett vi längre. "Vi" signalerar någon form av gemenskap. Det har vi inte längre.

Tillräckligt bra...

Jag har funderat mycket. Tänkt mycket på det som hänt, det som lett mig hit.
Det finns så mycket saknad i mitt liv, som i allas liv. Det finns så mycket jag skulle ha kunnat göra annorlunda. Så många val.
  Det som jag saknar mest är sådant som jag inte har någon makt över. Sådant som obevekligt förändrats utan att jag har kunnat påverka.

  Min vän som bor långt bort är en del av det som jag känner saknad över. Jag saknar att vara en del av hans liv. Jag saknar att att ha honom som en del av mitt. Jag är tillräckligt vuxen för att inse att det aldrig blir så, att det faktiskt kanske inte ens var det. Men, vad är det då jag saknar?

  Jag saknar den jag var då. Jag saknar att vara den som han fick mig att bli.

  I mitt liv har jag haft tre längre förhållanden. Det första och det jag nu lever i har hela tiden försökt ändra mig. Jag har inte varit tillräckligt bra, jag har varit för tjock, för dålig på att laga mat, för dålig på att vara jag. I min strävan att bli omtyckt, passa in och vara bra har jag försökt allt, utan framgång. Gått ner i vikt för att passa någon annans ideal, slutat tro att jag kan laga mat. Där, emellan, var jag, jag för en stund. Aldrig har jag varit så smal som då och aldrig lagat så god mat. Bara för att jag var jag. Och jag var bra.

Där i ligger min saknad, det jag längtar efter, att få vara jag och bara därför tillräckligt bra.

Ända hit...

Så har vi lämnat vardagen igen, påsklovet är här. Vi åker upp till vårt paradis och lämnar allt som har med vår verklighet att göra.

  Min son har blivit förkyld, han låter som en hund när han hostar. Det är krupphosta. Jag har inte hört den på säkert två år och hade förträngt hur den lät. Så är den tillbaka.
  Han har svårt att sova och kommer upp till mig. Jag minns alla timmar jag suttit med honom i famnen i badrummet med varmvattnet rinnande, alla gånger vi har suttit på balkongen, inlindade i ett täcke för att lindra hostan. Han kommer upp, andningen rosslar och han tittar på mig med blanka, trötta ögon.

 Men lilla plutt, hur är det? Jag stryket honom över håret. För en kort stund upphör rosslandet. Förvåningen lyser i hans blick och han säger, Mamma, du är inte arg på mig, jag trodde att du skulle bli arg..

 Då inser jag hur långt det gått. Hur onormalt vårt liv har blivit, vad jag utsätter mina barn för.

Jag har blivit en tjock, medelålders tant som dessutom inte är någon bra mamma.

Jag ligger i ett varmt bad och läser. Innan jag går upp tvålar jag in mig med en tvål som heter kärlek. Lite torrt konstaterar jag att det är nog den kärlek som finns för mig.

Under våra, mycket få, bättre dagar säger min man att han älskar mig. Jag säger ingenting. Hos mig finns ingenting kvar. Skulle jag säga att jag älskar honom så skulle jag ljuga.
   Jag vill bara bort, iväg och jag förväntar mig inte längre kärlek...

Sann

Om jag skulle placera mig själv i en miljö där jag är mest sann... Undrar var det skulle vara. Som människa är man mångbottnad. Jag är på ett sätt, mest sann när jag är i skogen och plockar bär eller bara går.
 Men jag är sann också i samtal med vänner en kväll. Båda delarna är jag. Även när jag jobbar är jag sann men på ett annat sätt.
 Hemma då? Jag vet inte. Det känns ofta som om jag hemma blir någon jag inte vill vara. Mitt tålamod tryter och jag är arg. Mina axlar kryper uppåt och jag känner frustration och ilska krypa under huden. Är jag sann då? Jag tror inte det.

  Bort, iväg. Hela jag är inställd på flykt.

 Snart, snart åker vi till sommarlandet. En kort stund, åtta dagar, får jag vara jag, en kort stund blir jag sann.

Tacksamhet...

Det är noroz idag. Jag har haft min blogg i lite mer än ett år. Jag tycker om att skriva, det är som en sorts säkerhetsventil. Känns det jobbigt kan jag få lindring av att skriva.

 Som sagt... noroz. Det ska vara en glad dag, det är som jul och nyårsafton på en gång. Men jag känner mig inte så glad.

 Familjen fick en iPad.

 Det är roligt och en del av mig blev jätteglad men en del vill verkligen inte ha en iPad... Jag vill inte vara tacksam för presenten och det förväntas jag vara. Jag kommer att få höra, varje gång jag använder den, hur mycket den kostade och hur snäll min man är som har givit den till mig. Jag vet vad den kostar... jag tycker att det var snällt men... jag vill inte behöva vara tacksam hela tiden, det tar liksom bort glädjen...

Barnen blev glada och för deras skull kan jag känna tacksamhet men för min egen del känns det mest jobbigt...

Cykellyse

Jag sitter här, på ett hotellrum i Stockholm. Långt från barnen, familjen, vardagen. Jag är här en kort stund i tiden. Några timmar långt borta från allt.
  I går var jag på ett seminarium. Det var bra, en kort stund lyfte tanken och själen fick vingar. Jag tycker om det, tankar som delas och människor som samtalar.
  När jag cyklade hem hade skymningen fallit. Trots att dagarna är längre nu så fanns bara en ljus strimma kvar vid horisonten. Cykeln behövde lyse. Jag tänkte först att jag glömt det och skulle få gå hem, så slog det mig att cykeln just var uthämtad från service och jag slog på dynamon. Det fungerade! Både fram och baklyset lyste snällt och jag klev upp och började min hemfärd. Nästan genast förflyttades jag till min barndom och fick en förnimmelse av att hålla om min mamma. Jag hörde dynamons vinande och förflyttades till en annan tid. "Håll i dig och ut med fötterna" Jag minns känslan av absolut trygghet när jag satt på pakethållaren bakom mamma.
Ett minne som jag inte ens visste att jag hade, en känsla som jag trodde var förlorad, det fanns där och omslöt mig med värme...

Lördagskväll

Vi gick hem från vår första konsert, min dotter och jag, det var lördagskväll och mycket folk på stan. Vi gick och pratade och min dotter följde alla människor vi mötte med blicken. Allt var nytt för henne. Hon har ingen längtan ut än... Vi gick förbi resturanger där folk satt och åt och pratade.

 Plötsligt kände jag den känslan i kroppen. Känslan av att sitta med vänner och äta på en resturang en lördagskväll. Uppklädd och full av förväntan.En känsla av spänning i kroppen. Inget var omöjligt.

 Så såg jag mig själv från andra hållet, gående utanför med min dotter vid handen.

Det känns som om det inte har passerat någon tid sedan jag satt innanför. Ingen tid mellan då och nu, ingen tid mellan nu och min framtid. Men det är okej, framtiden är min dotters, dåtiden är min och nuet har vi tillsammans.

Men en viss saknad känner jag, ett vemod och vetskapen om att vissa saker är förlorade för alltid...