Bort

Så går jag på regnvåta gator och tänker. Vardagen har kommit tillbaka. Det känns som om det alltid har varit september. Björkarna börjar få gula slingor i sina kronor och lönnarna har eld i sina toppar.
Regnet strilar ner och allt är sig likt. Jag undrar om det någonsin fanns en möjlighet att få allt att bli bra. Finns det det? Jag försöker tänka att han försöker, men, är det sant? Försöker han eller vill han bara att allt ska vara som förut? Jag känner mig instängd, fångad och väggarna kryper inpå mig.

Ut! Bort! Jag vill inte vara hemma. Så jag går. Kvällspromenad kallas det, men det är flykt. Mitt sätt att överleva... Asfalten blänker i lyktornas sken och regnet i mitt ansikte skänker en stunds lindring.

Så blir det dags att börja gå hemåt. Motviljan växer för varje steg. Fanns inte mina barn där, sovande i sina sängar, skulle jag bara fortsätta bort. Låta regnet skölja bort mina steg och vandra vidare in i hösten.

Höstkänning

Precis när sommaren började släppa taget så kom värmen tillbaka. Den dallrade mellan husen och lockade fram alla små kryp som börjat dra sig tillbaka. Säkert blev många glada. En möjlighet att än en gång få gå i tunna kläder och sitta på ett café och lapa sol.

Jag, däremot, blev störd.

 Jag dras till hösten. Till melankolin som fyller mig och till stillheten i luften som renar min själ. Kristallklar himmel och träd i sprakande färger. Rymden som tystnat då svalorna lämnat oss. Där finns ett vemod som tilltalar mig. Naturen som samlar sig för att klara vintern.
  Jag undrar om vemodet är medfött, nedärvt genom generationer. Det finns där, i folkmusiken, i vaggvisorna, i litteraturen. Den finns i konsten och i naturen.
  Det sägs att de nordiska folken är kalla. Jag tror att det är så att det stråk av vemod som binder oss samman misstas för kyla av dem som inte känner oss.
  Visst, jag älskar våren också, sommaren med sitt jubel och sin rikedom, även vintern har sin charm. Men jag tror att jag är mest besläktad med hösten. Med solen som sakta värmer det frostnupna gräset, till löven som släpper grenens trygghet och låter sig falla mot marken och till tystnaden, tystnaden som fyller mig som ett dån.

Trådar

Visst är jag glad att jag hittade honom. Trots det känns det tomt. I många år var det tanken på honom som hjälpte mig. När han inte fanns kvar där jag trodde, föll jag handlöst ner i depressionen. I efterhand kan jag se att det var den utlösande faktorn. Det att han inte längre var nåbar. Jag vet att jag brukade memorera hans telefonnummer i minnet. Det blev ett mantra, ett sätt att orka. Så fanns det inte längre någon att nå. Han var borta.
  Nu har jag ett nytt nummer att ringa. Jag har nya siffror att tänka på. Och jag vet att han lyfter luren på andra sidan. Men det är annorlunda. De vi var finns inte kvar. Livet har tvingat sig emellan.

Jag ser ofta livet som en tråd i en väv. De människor vi möter är trådar som löper parallellt med vår egen. De vi älskar tvinnar sin tråd runt vår. För en tid. Sen lösgör den sig och försvinner bland de andra.
  Det är den bild som jag ser när jag tänker "liv". Jag är nog påverkad av ödesgudinnorna. Urd, Verdandi och Skuld som spinner våra liv på sina sländor och bestämmer varje livstråds längd. Det är konstigt, men den tanken ger mig tröst. Det är något lugnande med tråden som löper mellan gudinnornas fingrar.

Igen

Så har det blivit så där igen. Som vanligt. På ett dåligt vis. Jag antar att jag gjort något fel, utan att vara medveten om det. Också det som vanligt. Den här gången var det "bra" i nästan 4 månader. Det är längsta perioden på länge.
  Men jag kan också leka den leken nu för tiden. Inte prata. Förut, då när jag trodde att allt gick att lösa bara jag älskade tillräckligt, då grät jag. Jag bad honom om att förlåta mig och börja prata igen. Inget jag gjorde hjälpte och jag grät och grät. Nu, nu är jag hårdare. Aldrig att jag skulle krypa för honom längre! Aldrig gråta fler tårar...

  Och det är då jag undrar, är det ens någon idé att försöka...

Nu

Jag har 5 dagar kvar av semestern. Men skulle hellre arbeta än att tänka så mycket på "livet"... När vi var i sommarlandet kunde jag gå bort min ångest varje kväll. Jag gick ut i skogen i skymningen, morkullan var min ständiga följeslagare och jag lät mig fyllas av lugnet.

Nu, tillbaka i stan, försöker jag göra detsamma. Utan resultat. Överallt är det människor och bilar, det finns ingen ro att fyllas av, inga berg och ingen morkulla. Jag blir inte lugn av att gå, tvärtom ökar min oro.

Jag känner mig fångad, instängd och hindrad. Jag vet att den känslan alltid finns hos mig när vi åkt hem från sommarlandet, men i år, i år är allt värre.
  Mina beslut från i våras blandas med min glädje över att ha hittat den jag så länge sökt. Samtidigt, ett helt annat liv, en helt annan tillvaro. Jag lever trots allt inte ett liv som jag, utan konsekvenser, bara vänder. Jag har mina barn, mina föräldrar. Gör jag drastiska förändringar drabbas alla, inte bara jag.

Min vän är just det, min vän. 15 år är en lång tid och det förflutna finns inte mer. Vi har minnen och vi har bilder, men det är allt. Det är försent. Och jag måste leva i nuet.

Summering

Så var den viktiga delen av sommaren avslutad. Vi har hunnit med mycket men, på något sätt känns det som om det är mer vi inte hunnit med.
 Jag har varit i skogen och plockat bär. Hjortron! För först gången på många år så fanns det hjortron på vår myr. Jag parkerar bilen och går 45 minuter rakt in i skogen. Och där växer de!
  Skogens lugn fyller mig och allt doftar hjortron och pors.

  
Trots lugnet i skogen, sena nätter och mornar utan stress, trots att jag faktiskt längtar till att börjar arbeta igen, trots sena kvällspromenader med bara månen och dimman som sällskap, så känner jag inom mig ett stort vemod. Jag är inte klar med sommaren! Mina batterier är inte riktigt fulladdade. Jag vill ha mer! Mer berg, mer sjöar, mer bär och mer ro.

Lingonsylt

Jag har en vän som bor långt härifrån. Han är inte uppväxt i Sverige utan kom hit som ung. I drygt tio år bodde han här och flyttade sedan vidare ut i världen.
  Vi har kontakt och pratas vid ibland. Om livet, om hur allt blev. Vi har alltid haft lätt att prata med varandra och år och avstånd har inte ändrat det.
  Sist vi pratades vid berättade han att han varit till IKEA. Vid utgången hade de sålt köttbullar, lingonsylt, hårt bröd och kalles kaviar. Han hade stannat och tillslut gått hem med svensk mat. Väl hemma hade han återupplevt Sverige. Smaker som han kom ihåg, men som han aldrig trott att han skulle längta efter.
  Vi pratade om det. Hur mycket man präglas av det land där man bor, av maten och människorna. Han har inte bott i Sverige på över tio år, han är inte född här och har inga släktband hit, ändå finns det en del av honom som för alltid känner sig svensk.