Trådar

Visst är jag glad att jag hittade honom. Trots det känns det tomt. I många år var det tanken på honom som hjälpte mig. När han inte fanns kvar där jag trodde, föll jag handlöst ner i depressionen. I efterhand kan jag se att det var den utlösande faktorn. Det att han inte längre var nåbar. Jag vet att jag brukade memorera hans telefonnummer i minnet. Det blev ett mantra, ett sätt att orka. Så fanns det inte längre någon att nå. Han var borta.
  Nu har jag ett nytt nummer att ringa. Jag har nya siffror att tänka på. Och jag vet att han lyfter luren på andra sidan. Men det är annorlunda. De vi var finns inte kvar. Livet har tvingat sig emellan.

Jag ser ofta livet som en tråd i en väv. De människor vi möter är trådar som löper parallellt med vår egen. De vi älskar tvinnar sin tråd runt vår. För en tid. Sen lösgör den sig och försvinner bland de andra.
  Det är den bild som jag ser när jag tänker "liv". Jag är nog påverkad av ödesgudinnorna. Urd, Verdandi och Skuld som spinner våra liv på sina sländor och bestämmer varje livstråds längd. Det är konstigt, men den tanken ger mig tröst. Det är något lugnande med tråden som löper mellan gudinnornas fingrar.

Igen

Så har det blivit så där igen. Som vanligt. På ett dåligt vis. Jag antar att jag gjort något fel, utan att vara medveten om det. Också det som vanligt. Den här gången var det "bra" i nästan 4 månader. Det är längsta perioden på länge.
  Men jag kan också leka den leken nu för tiden. Inte prata. Förut, då när jag trodde att allt gick att lösa bara jag älskade tillräckligt, då grät jag. Jag bad honom om att förlåta mig och börja prata igen. Inget jag gjorde hjälpte och jag grät och grät. Nu, nu är jag hårdare. Aldrig att jag skulle krypa för honom längre! Aldrig gråta fler tårar...

  Och det är då jag undrar, är det ens någon idé att försöka...

Nu

Jag har 5 dagar kvar av semestern. Men skulle hellre arbeta än att tänka så mycket på "livet"... När vi var i sommarlandet kunde jag gå bort min ångest varje kväll. Jag gick ut i skogen i skymningen, morkullan var min ständiga följeslagare och jag lät mig fyllas av lugnet.

Nu, tillbaka i stan, försöker jag göra detsamma. Utan resultat. Överallt är det människor och bilar, det finns ingen ro att fyllas av, inga berg och ingen morkulla. Jag blir inte lugn av att gå, tvärtom ökar min oro.

Jag känner mig fångad, instängd och hindrad. Jag vet att den känslan alltid finns hos mig när vi åkt hem från sommarlandet, men i år, i år är allt värre.
  Mina beslut från i våras blandas med min glädje över att ha hittat den jag så länge sökt. Samtidigt, ett helt annat liv, en helt annan tillvaro. Jag lever trots allt inte ett liv som jag, utan konsekvenser, bara vänder. Jag har mina barn, mina föräldrar. Gör jag drastiska förändringar drabbas alla, inte bara jag.

Min vän är just det, min vän. 15 år är en lång tid och det förflutna finns inte mer. Vi har minnen och vi har bilder, men det är allt. Det är försent. Och jag måste leva i nuet.

Summering

Så var den viktiga delen av sommaren avslutad. Vi har hunnit med mycket men, på något sätt känns det som om det är mer vi inte hunnit med.
 Jag har varit i skogen och plockat bär. Hjortron! För först gången på många år så fanns det hjortron på vår myr. Jag parkerar bilen och går 45 minuter rakt in i skogen. Och där växer de!
  Skogens lugn fyller mig och allt doftar hjortron och pors.

  
Trots lugnet i skogen, sena nätter och mornar utan stress, trots att jag faktiskt längtar till att börjar arbeta igen, trots sena kvällspromenader med bara månen och dimman som sällskap, så känner jag inom mig ett stort vemod. Jag är inte klar med sommaren! Mina batterier är inte riktigt fulladdade. Jag vill ha mer! Mer berg, mer sjöar, mer bär och mer ro.

Lingonsylt

Jag har en vän som bor långt härifrån. Han är inte uppväxt i Sverige utan kom hit som ung. I drygt tio år bodde han här och flyttade sedan vidare ut i världen.
  Vi har kontakt och pratas vid ibland. Om livet, om hur allt blev. Vi har alltid haft lätt att prata med varandra och år och avstånd har inte ändrat det.
  Sist vi pratades vid berättade han att han varit till IKEA. Vid utgången hade de sålt köttbullar, lingonsylt, hårt bröd och kalles kaviar. Han hade stannat och tillslut gått hem med svensk mat. Väl hemma hade han återupplevt Sverige. Smaker som han kom ihåg, men som han aldrig trott att han skulle längta efter.
  Vi pratade om det. Hur mycket man präglas av det land där man bor, av maten och människorna. Han har inte bott i Sverige på över tio år, han är inte född här och har inga släktband hit, ändå finns det en del av honom som för alltid känner sig svensk.

Då, för länge sedan.

Det känns väldigt bra. Jag har städat den här veckan. Slängt och givit bort kläder, röjt garderober, möblerat om. Jag har tvättat fönster och bytt gardiner.
  Och, jag har röjt upp gamla tankar. Jag har fått reda på att det som hände för så länge sedan var så som jag minns det. Det var speciellt och det var inte likt något annat. Det som jag kände var riktigt. Det är så fantastiskt skönt att få det bekräftat. Kanske kan jag nu, efter 15 år, äntligen gå vidare.
  Jag har alltid undrat varför det blev så som det blev. Tänkt att det som jag kände, det jag sa, var fel. Nu har jag fått reda på att det var så, så som jag sparat det.
  Då för länge sedan träffades vi. Vi hade det bra tillsammans och jag har nog aldrig varit så lycklig eller mått så bra.

Så tog det slut.

 Det var, naturligtvis, inte mitt fel. Vi ville bara olika saker. Jag ville ha hem och familj. Barn. Det var det viktigaste för mig. Han ville inte binda sig, han ville ha mig, men inte barn. Det gick inte att enas och han valde bort mig. Innan allt blivit för starkt. Då trodde jag att livet tog slut.
   Kanske kan jag förstå honom nu, kanske till och med förlåta. Jag har fått mina barn. Han lever fortfarande ensam. Det han sa för så länge sedan gäller fortfarande. Det känns otroligt bra för mig. Att han inte ljög den gången, att det vi kände var sant.

Halvtid

Så är vi hemma i stan igen. Det är bara för några dagar, snart återvänder vi till sommarlandet. Trots det känns det lite vemodigt. Halva sommaren har snart gått och mörkret återvänder. Jag kan inte sitta uppe hela natten i ljus. Stjärnorna har redan börjat synas och mörkret tätnar.
  Jag försöker att tänka på de beslut jag fattade i våras. Jag försöker leva efter dem. Men det är svårt när inget är förändrat. Eller.., egentligen har något förändrats. Jag vet nu att det går! Jag kan göra förändringar i mitt liv.  Jag har min familj, mina vänner och mitt arbete. Jag lever ett bra liv och fortsätter jag att sätta upp mål och ha drömmar kommer det att bli ännu bättre.
  Barnen kommer alltid att vara det viktigaste men om jag försöker att leva så att även jag mår bra och känner mig tillräckligt bra så kommer både barnen och jag att få det bättre.
  Inför hösten ska jag fatta nya beslut. Jag ska försöka finnas på plats för mina barn när de behöver mig. Jag ska försöka leva mer i nuet och inte bara skjuta saker framför mig. Om jag lägger ihop de besluten med de från i våras så tror jag att jag har möjligheten att komma riktigt långt.
  Men...än är det mycket kvar av sommaren.