Då, för länge sedan.

Det känns väldigt bra. Jag har städat den här veckan. Slängt och givit bort kläder, röjt garderober, möblerat om. Jag har tvättat fönster och bytt gardiner.
  Och, jag har röjt upp gamla tankar. Jag har fått reda på att det som hände för så länge sedan var så som jag minns det. Det var speciellt och det var inte likt något annat. Det som jag kände var riktigt. Det är så fantastiskt skönt att få det bekräftat. Kanske kan jag nu, efter 15 år, äntligen gå vidare.
  Jag har alltid undrat varför det blev så som det blev. Tänkt att det som jag kände, det jag sa, var fel. Nu har jag fått reda på att det var så, så som jag sparat det.
  Då för länge sedan träffades vi. Vi hade det bra tillsammans och jag har nog aldrig varit så lycklig eller mått så bra.

Så tog det slut.

 Det var, naturligtvis, inte mitt fel. Vi ville bara olika saker. Jag ville ha hem och familj. Barn. Det var det viktigaste för mig. Han ville inte binda sig, han ville ha mig, men inte barn. Det gick inte att enas och han valde bort mig. Innan allt blivit för starkt. Då trodde jag att livet tog slut.
   Kanske kan jag förstå honom nu, kanske till och med förlåta. Jag har fått mina barn. Han lever fortfarande ensam. Det han sa för så länge sedan gäller fortfarande. Det känns otroligt bra för mig. Att han inte ljög den gången, att det vi kände var sant.

Halvtid

Så är vi hemma i stan igen. Det är bara för några dagar, snart återvänder vi till sommarlandet. Trots det känns det lite vemodigt. Halva sommaren har snart gått och mörkret återvänder. Jag kan inte sitta uppe hela natten i ljus. Stjärnorna har redan börjat synas och mörkret tätnar.
  Jag försöker att tänka på de beslut jag fattade i våras. Jag försöker leva efter dem. Men det är svårt när inget är förändrat. Eller.., egentligen har något förändrats. Jag vet nu att det går! Jag kan göra förändringar i mitt liv.  Jag har min familj, mina vänner och mitt arbete. Jag lever ett bra liv och fortsätter jag att sätta upp mål och ha drömmar kommer det att bli ännu bättre.
  Barnen kommer alltid att vara det viktigaste men om jag försöker att leva så att även jag mår bra och känner mig tillräckligt bra så kommer både barnen och jag att få det bättre.
  Inför hösten ska jag fatta nya beslut. Jag ska försöka finnas på plats för mina barn när de behöver mig. Jag ska försöka leva mer i nuet och inte bara skjuta saker framför mig. Om jag lägger ihop de besluten med de från i våras så tror jag att jag har möjligheten att komma riktigt långt.
  Men...än är det mycket kvar av sommaren.

Kväll i sommarlandet

Åskan kom rullande in från bergen. Blixtarna korsade varandra och mullret var inte långt borta. Regnet kom. Det kastade sig ner från en mörk himmel och studsade mot marken, naturen höll andan... Så drar åskan bort. Naturen ruskar på sig och träden sträcker sina nytvättade armar mot himmelen.
  I den stämningen går jag en kvällspromenad. Det är fortfarande varmt i luften. Dimman stiger från ängarna och ljuset ligger trollskt över tjärnen. Jag önskar att jag kunde måla, att jag kunde spara den stunden. Ha den kvar och ta fram den när det är jobbigt. Skogen är tyst. Och dimman stiger upp ur marken runt mig. Jag står stilla och lyssnar, träden droppar och en kvist knäcks. Morkullan flyger med snabba vingslag över mitt huvud, jag hör pipet och, för första gången, det knarrande läte som är så typiskt för henne.
  Ödmjukhet och stolthet fyller mig. I dessa vilda skogar finns inte bara morkullan, björn och varg har sin gång här och den stolta kungsörnen svävar i rymden över oss.

Sommar

Så är vi här igen, i sommaren. Det gick så fort och redan är all snö och kyla bortglömd. Jag minns inte längre hur det är att vakna och gå till arbetet i totalt mörker. Jag minns inte hur det är att gå hem på eftermiddagen i mörker. Inget av det minns jag när jag uppslukas av ljuset.
  Jag går promenader med mina barn i sommarlandet. Vi tar av oss skorna och låter fötterna sjunka ner i mjuk mossa. Barnen badar i sjön och vi plockar smultron som vi trär upp på strån av timotej. Ingen tid att passa, inga måsten och skogen och ljuset runt oss och i oss.

 

  Mitt i allt det funderar jag på mina val. Ingen är ansvarig för min lycka mer än jag själv. Men vem är ansvarig för mina barn? För deras lycka? Kan jag välja att bryta upp utan att göra dem illa?
 I vardagen kan jag hålla tankarna ifrån mig, i vardagen har jag mitt arbete. Jag trivs med det och kan fylla mina tankar med saker som hör dit. Men nu, i den ljusaste sommaren, kommer tankarna tillbaka. Alla de beslut som jag fattade i våras, vart tog de vägen?

Natt

Jag har länge vetat att jag gillar nätter. Att sitta i en tyst lägenhet och skriva. Mörkret som ett täcke utanför mitt fönster. Tankarna kan söka sig runt som de vill utan att bli störda. Det gillar jag!
  Ibland har jag sällskap av en bok. Natten tillåter boken att bli till bilder och läsandet blir ett tillstånd. Jag ser personerna och platserna i mitt huvud och jag är där. Det fungerar bara i nattens lugn.
  Om jag sitter tillräckligt länge börjar gryningen smyga sig in. En fågel vaknar och spröda toner letar sig ut över taken. Då är det dags att sova.

Människor

Ibland när jag jobbar fylls jag av tacksamhet. Det är en ynnest att få jobba med människor så som jag gör. Från hela världen kommer de och ger oss förtroendet att ta hand om deras barn.

  På min arbetsplats talas det 28 språk!

   Jag måste hela tiden fundera på hur jag tänker och varför. Varför är saker som är självklara för mig svåra att förstå för andra? Varför har vi de traditioner vi har och varför firar vi dem som vi gör?

  Att ständigt bli tvungen att tänka efter sporrar mig att vilja veta mer. När jag har modet att fråga finner jag att det är så mycket mer som förenar oss än som skiljer oss åt.

Jag ser på mina kollegor och på barnen vi arbetar med och jag ser ingen skillnad. Jag har kommit bakom ytan och lyckats hitta människan. Det är en fantastisk känsla!

  Vi är alla lika, alla vill vi bli respekterade och omtyckta för de vi är.

Tid

Är det så här det ska vara nu? Jag saknar att vara den jag en gång var. Om jag då hade vetat det jag vet idag, skulle jag ha valt andra saker då?
 Tänk om jag vetat att jag skulle sitta långt borta i framtiden och längta efter den jag var då. Då när allt låg framför mig, då när allt gick åt till att längta. Längta efter att livet skulle börja.

 Sen kom några år då jag helt enkelt inte hade tid.

Så ser jag mig plötsligt omkring och det har gått mer än tio år! Nu, nu börjar mina barn bli stora och jag har fått mer tid. Jag antar att det är någon form av medelålderskris... Medelålders... Jag vill vara den jag var, den jag inte visste att jag ville vara.
 Men, vägen går bara framåt, obevekligt framåt, hur mycket jag än försöker kommer jag aldrig att kunna vända om. Jag får lära mig att gå min väg. Med lyftat huvud och klar blick. Framtiden ligger fortfarande framför mig.