Det är snö ute, några dagar kvar till jul och dagarna är korta.
Jag sitter och läser texter som jag skrev för länge sedan i det liv som känns som någon annans.
Det är så länge sedan att vissa texter är som en berättelse jag sett i en film. Konstigt! Tänk om jag vetat då det jag vet nu. Tänk om jag vetat att jag skulle träffa den man som var menad för mig, att han fanns!
Jag känner ibland en sorg över att vi inte fick möjligheten att leva tillsammans tidigare...att vi inte fick barn som var våra att älska tillsammans.
Så tänker jag att det kanske inte var tid förr än nu. Kanske var våra hjärtan inte redo för varandra förr än de blivit tömda på allt.
Då kan jag känna lycka över de barn som är mina och över att efter allt det svåra finns dagar, veckor och år kvar att leva.
