Grått

Det är tidigt på årets sista dag... Som vanligt är jag vaken medan familjen sover. Snön här ute har blivit grå och blöt. Allt är grått. Kanske behöver vi det nya året för att städa upp och göra rent.

Undrar om det är det här året som jag äntligen ska orka göra det jag borde.

 Det här året som jag ska bli den jag kan bli. Inte den jag kunde blivit, men den jag kan bli. I det här livet, i det faktiska livet.

 Det finns saker som jag borde göra. Jag vet det. Jag kan se på mitt liv med en objektiv blick och inse vad jag borde göra.

Och ändå, jag sitter bara kvar. Tar inte tag i något. Väntar på att någon ska ge mig en spark så jag kommer i gång.

Vi har ett liv och jag vill inte en gång se tillbaka och ångra det. Jag vill kunna se på mitt liv med stolthet. Med en känsla av att ha kunnat påverka och hjälpt mina barn att skapa goda liv.

  Ändå sitter jag bara här, oförmögen att resa mig och gå vidare

Han

Funderar på varför jag är så beroende av honom. Lägger jag in en bild vill jag att han ska gilla den. Om alla andra kommenterar bryr jag mig föga...men ett litet gilla från honom och jag kan känna mig glad en vecka.

Kanske är det så att han har blivit symbolen för ett annat liv. Det som kunde ha blivit, det som inte blev. Min ungdom och mina tankar om det som skulle bli.

Han var borta i så många år. Jag undrade var han var.

Hur han mådde.

Om han levde...

Nu vet jag att han finns.

All min längtan koncentrerad till en människa.

Tur att han inte vet om det.

Jag inser att jag behöver ha distans. Det är tur att han är långt borta, tur att han inte vet sin betydelse...

Men

ändå...

Snön faller

Så faller snön här utanför igen. Det är tredje gången på lika många veckor som snön faller vågrätt och det är långt, långt till sommaren.
  Om några dagar har vi passerat årets mörkaste punkt. Framför oss ligger de kallaste månaderna. Kyla och snö. Långt, långt till sommaren.
 Längtar så efter skratt, efter goda vänner, efter sällskap där jag känner mig snäll. Accepterad. Där jag får vara för att jag är jag.
  Alltför sällan är det så. En sådan gång var i dag. En liten gosse fyllde år och vi samlades. På väg hem höll känslan i sig och jag orkade kasta snöboll med mina barn. Vi skrattade tillsammans och snön föll vågrätt.
Långt, långt till sommaren.

Viktigt

Så har jag varit hemma några dagar. Sjuk, eller trött, utmattad. Jag vet inte vilket. Jag vet bara att jag inte orkade gå till arbetet. Jag sov. Jag hade ont i huvudet och värk i kroppen. Så trött.
 Ingenting gjorde jag. Släpade mig upp och tittade på dåliga filmer på tv. Värmde enklast möjliga mat. Ett lugn infann sig. Jag fanns här. Bokade av möten och struntade i allt viktigt.

Viktigt.
Vem avgör det?

Så blev det fredag eftermiddag. Jag tog mig samman och gick med barnen på stan. Det blev en lyckad eftermiddag. På väg hem säger min son; Mamma, kan du inte vara sjuk nästa vecka också?