Förändring

 Hur ska man veta om en förändring är bra eller dålig? Hur ska jag veta om de val jag har gjort kommer att vara bra eller inte?

Jag har fattat ett beslut som jag nu håller på att driva igenom och jag sår så mycket ledsnad och ilska i mina spår. 

Jag skulle vilja prata med mamma. Fråga henne, fast jag vet att hon inte skulle förstå. Mina val var aldrig hennes och det jag grundar mina beslut på kunde hon inte förstå. Vi har levt i olika tidsåldrar trots att vi levt i samma tid. För mamma var alltid barnen den första och största prioriteringen. Jag kan inte göra så, jag vill inte göra så, gör det mig till en dålig mamma då?

Mina barn är vuxna nu och jag väljer att flytta långt bort och det kommer de aldrig att förlåta mig. Borde jag stanna och aldrig förlåta mig själv? Vems liv ska jag leva? Ska jag vänta på rätt tillfälle så länge att inget tillfälle längre finns? 

Hus

I bland tänker jag på hus. eller på hus som ingen längre lever i. Saknar de sina människor? 

Solen som lyser in genom fönstret, solstrimman som rör sig över golvet och dammet som virvlar i luften. Tystnaden. Man kan höra huset sucka. Blommorna som sakta vissnar fast någon kommer dit och vattnar dem. De vissnar för att ingen bryr sig om dem. Ingen som bryr sig om dem på riktigt. Dammet faller, sakta, ljudlöst och lägger sig över allt. Väggarna som drar djupt efter andan och rutorna som blinkar bort en tår. 

Saknar huset alla skratt, ord, tankar och gråt som rymts innanför dess väggar? Tystnaden så intensiv att den hörs. Saknaden som en längtan i själen. Melankolin, allt det som är borta och aldrig kommer igen. 

Kände huset när själen fick vingar? Försökte det hålla tillbaka, försökte det hålla själen kvar?

Allt som är borta nu och solen som rör sig över golvet.

Tomhet

 Jag funderar i bland på vad som är verkligt, verklighet. Utan min mamma känns det ibland som om verkligheten är en illusion och att allt jag gör är på låssas. 

Nu i en tillvaro som äntligen är fri från, eller åtminstone har coronan under kontroll, trodde jag att livet skulle återkomma. Så har det blivit krig i Europa. Och tillvaron har åter blivit en overklighet och ett skuggspel. 

Under dessa dagar har jag återigen saknat min mamma så intensivt. Saknat att kunna prata om min oro utan att bli bedömd, utan att få en lösning presenterad för mig och utan att känna mig utlämnad. Alla tankar som strömmar, all oro får inte utlopp någonstans. 

Såklart, jag har min man, jag har mina barn, men den omedelbara acceptansen på allt jag säger finns inte där. Det är som om jag inte, inte riktigt är verklig...

Jag är inte rädd, bara tom

Att lämna barndomslandet

 På något sätt så har jag till slut blivit vuxen. Det finns ingen kvar som kan kalla mig sitt barn. Jag har ingen kvar som jag kan kalla mamma eller pappa. 

Det är en konstig känsla och sorgen ligger som en blöt filt över allt. Jag klarar av att skuffa undan den ibland men den ligger alltid där med sin fuktiga kyla och sprider olust. Mer och mer sällan vill jag skrika rakt ut, mer och mer sällan vill jag sjunka ner i en hög och aldrig resa mig upp. Men känslan ligger strax under ytan och sorgen är som en blyklump strax innanför bröstbenet. På samma plats som ångesten sitter men även lyckan. 

Mitt barndomsland finns inte mer. Jag kan aldrig mer åka hem. Aldrig mer prata om mina minnen och få dem bekräftade "Ja, så var det",  "Ja, minns du det?" När minnena är nedmonterade och förpackade i min själ är det som om de slutar vara verkliga. De går inte längre att veckla ut, fylla med luft och låta sväva en kort stund innan de seglar iväg. Nu är det bara mina minnen, inte längre våra minnen.

Ändå, minnena är allt jag har. Allt som finns kvar. Det skulle vara så lätt att låta sig uppslukas av sorgen eftersom den är så påtaglig, så allomfattande, så skoningslös, men jag vill inte hamna där! Dessutom är mina minnen, även om de bara är mina, så ljusa. De innehåller så mycket skratt, så mycket bus och så mycket närvaro. Låter jag sorgen få övertag i mitt liv så är det som det är det som blev kvar. Och livet är så mycket större, så mycket rikare och med så mycket mer glädje

Brev till evigheten

 Jag önskar så att det fanns en mejladress som jag kunde använda. Någonstans att skriva och skicka alla dessa tankar som far runt i mitt huvud utan mottagare. 

Jag är så förtvivlans ensam, så utan stöd och utan hjälp i det som är livet. Det känns som om du lämnade mig här, alldeles ensam och utan hopp, för du kommer inte tillbaka.

Först nu, efter tre månader, börjar jag förstå vad det innebär. När allt det som jag vill berätta för dig, dela med dig, eller höra din åsikt om inte finner några vägar fram. Allt trycks ner, undan och åt sidan och nu, nu börjar det bli överfullt.

Det känns som om jag bara vill gråta, sätta mig i ett hörn och aldrig kliva upp mer. Det känns som om ingenting längre spelar någon roll, som om ingenting längre är viktigt. 

Anade inte att livet utan dig skulle vara så totalt utan färg.

Två månader av evigheten

Min mamma finns inte mer. 

Aldrig tidigare har jag förstått den kompakta tomhet som döden innebär. Att någon inte finns mer, inte existerar, inte är här. 

Livet fortgår. Trots allt. Vi kommer längre och längre in i hösten och mörkret och saknaden känns som en svindel i själen.

Jag vet att mamma är död.

Jag vet att jag aldrig mer kan skicka ett sms och fråga om jag kan ringa. Aldrig mer få ett ja till svar. Ingen facetime-tajm, ingen timme att prata om allt och ingenting. 

Jag vet det, men ibland så inser jag vad det verkligen betyder och det är då jag får svindel.

Det känns som om jag faller ner i ett stort hål, en kort sekund är jag alldeles ensam, utlämnad, övergiven. Så samlar jag ihop mig, skakar lätt på mig och fortsätter framåt.

För att inga alternativ ges, för att detta är för alltid och vi snart är två månader in i evigheten...

Avsked

 Så har det hänt som jag alltid trott skulle hända sen, någon gång längre fram, långt borta från nu. Min mamma har dött. Bara så. Plötsligt. Oväntat. Och oändligt sorgligt. 

Från att vara, förhållandevis, pigg för sina 81 år till att vara död gick det bara en natt.

För mig är saknaden så kompakt och overkligt klibbig att jag inte vill kännas vid den. Mitt liv rullar på, jag äter och sover, jobbar, pratar och skrattar. Men, jag läser inte tidningen, tittar inte i affärer, längtar inte efter semester, köper inte en triss-lott. Jag menar, varför skulle jag det? Inget viktigt kan ha hänt, inget finns att köpa som jag behöver och inget finns att längta till. Tomheten så kompakt att inte en ljusstrimma tränger in.

Så tänker jag på vem min mamma var. Hon var en person som berörde alla som träffade henne. Hon hade den säregna egenskapen att se sina medmänniskor. Att bemöta med respekt, att lyssna in och att känna att alla är lika. Hon tog av sig sina vantar och gav till en ung tiggare utanför affären en kall, kall vinterdag. Hon skrattade hellre än grät och hon var fast förankrad i sin fatalism. I allt som sker finns det en mening! Vi kan kanske inte förstå men vi får förhålla oss till att det finns en tanke, en plan.

Jag vet att min mamma vill att vi ska låta livet fortgå, att vi ska vara glada och känna glädje och jag ska försöka, för mammas skull ska jag göra mitt bästa.