onsdag 31 juli 2013

Vi tre mot världen

Så orkar jag igen. Att vara mamma. Jag hittar mitt tålamod och låter barnen komma nära. Jag orkar lyssna på dem och det de vill säga. Orkar medla i konflikter. Orkar komma med lösningar och avblåsa strider.
 Plötsligt är vi på samma sida. Vi tre mot världen.

Jag är så glad över det, det känns så bra att orka, att känna att jag faktiskt vill att de ska komma och sitta bredvid mig. Det kryper inte längre av rastlöshet när de kräver min uppmärksamhet.

Inte förrän nu, då jag håller på att bli bättre, inser jag hur sjuk jag varit. Hur dåligt jag faktiskt har mått.
  Nu går det bättre. Det kommer att ta tid, men nu tror jag att det går. Jag kan tänka framåt utan att få panikångest.

Jag ska upp igen! Jag ska resa mig! Och jag ska ta mina barn med mig!

fredag 19 juli 2013

Limbo

Så befinner vi oss i Limbo... Mitt beslut står fast, men jag tror inte att mina barns far förstår det än.

Fortfarande inte. Det är över två månader sedan som jag sa att jag ville skiljas. Två månader sedan som jag skickade in äktenskapsskillnaden. Trots det har inget hänt.
  Jag mår sämre och sämre. Barnen undrar vad som händer. Och han, mina barns far, mår inte heller bra.

För mig finns ingen väg tillbaka. För mig är beslutet oåterkalleligt. För mig har vi nått slutet. Det är här sagan tar slut. En annan saga kanske tar sin början, mitt liv går in i ett nytt skede. Men vår saga har nått sitt slut.

Det har hänt för mycket, jag har mått för dåligt. Det är slut nu.

Trots det verkar det inte som om han, mina barns far, förstår det. Han tror fortfarande att allt ska återgå till det vanliga. Till det som förgör oss alla.

Det är som om allt står i pausläge. Om jag kunde skulle jag flytta, men då inte äktenskapsskillnaden gått igenom får jag inget lån och kan därför inte.

Så.

Vi befinner oss i Limbo. I det outtalade och i väntan.

I Limbo.



 

onsdag 10 juli 2013

"Hemma"

Vi har lämnat sommarlandet... Fast vi är mitt i sommaren. Vi har åkt hem för att mina barns far ville att vi skulle komma hem. Han lovade barnen en riktig semester. Vi åkte hem... och han har svikit igen. Det blir ingen semester i år heller.
  För mig blir det bara ytterligare ett skäl att faktiskt se till att genomföra den här skilsmässan!
  Jag vill inte längre bo under samma tak som den man som ständigt sviker mina barn...och mig.