Jag blir nog kvar i mitt liv. Vi har bestämt oss för att försöka igen. Jag vet inte för vilken gång i ordningen... En del skulle nog tycka att jag är bekväm, att jag helt enkelt inte orkar bryta mig loss...eller att jag är rädd för att vara ensam.
Att jag är bekväm kan jag gå med på, inte att jag är rädd för att vara ensam.
När jag var yngre var jag rädd för ensamheten.
Nu kan jag ibland tycka att det skulle vara det bästa. Mina syskonbarns mystiska moster...
Men det är någon annans liv, inte mitt. Jag måste leva mitt liv och i det livet finns mina barn och jag vill att de ska ha det bästa.
Därför stannar jag, för barnens skull, för att försöka en gång till.
Kanske är det den här gången som det blir bra.
