Mårran

känner mig som Mårran. Hon i Mumintrollen. Ni vet, stor, grå och med en mur av kyla runt sig. Precis så känner jag mig.

  När jag är på det här humöret stänger jag av, håller avstånd och önskar bara att få vara i fred.
Stor, tung och grå.

 Det sägs att Mårran ska sluta sprida kyla runt sig om någon på riktigt börjar tycka om henne. Att hon inte är elak, bara ensam.

Ensam kan man vara mitt i en familj, mitt i tvåsamheten, mitt i ett sammanhang. Mitt i allt.

Ensam

som Mårran

med den frusna marken runt omkring

Ingenting...

...men det händer ingenting...

Ett kort tag trodde jag faktiskt att det skulle kunna bli bättre, kanske, tillslut... så är det i alla fall som förut.

Jag arbetar mycket, han arbetar mycket.
 Någongång ses vi i hallen. Kanske säger vi hej...om det är en bra dag.
 Annars sover vi under samma tak men utan att dela varandras liv.

 Jag vet inte vad han tänker, han vet inte vad jag tänker.
  Det känns som om han ogillar allt jag gör, allt jag är. Jag blir mitt sämsta jag tillsammans med honom.

Varför envisas han ändå med att hålla i, hålla fast?

 Har vi inte båda rätt till ett bättre liv?

 Ett liv där vi kunde bli våra bättre jag.

 Han har också rätt att bli den han kan vara...

  Han var inte den jag trodde... jag var inte den han trodde.

 Kan vi inte ge varandra frihet?

Jag kräver inte att bli lycklig, jag vill bara slippa vara olycklig...

Förlorat

Funderar på om man alltid ska sakna det som var. Om det går att förlika sig med det som är. Om man kan sluta att längta efter det som inte finns längre...
  Jag funderar på om tiden är linjär. Om det finns en början och ett slut på allt... Eller om tiden går i cykler...
Funderar på om det kan bli så igen... som det var. Jag tror inte det.

 Vissa saker är förlorade för alltid...

  Jag tänker ofta på känslan av total trygghet. När jag var liten var det en så vanlig känsla att det inte ens fanns tillstånd utanför den. Första gången jag kände oro var när jag var sju år och min pappas kusin dog. Sen gick det sju år till och vår grannfru dog. Samtidigt blev jag tonåring, med alla de tvivel som det innebär. Känslan av total trygghet var borta...

  Jag minns en gång när jag var liten. Mamma skulle gå på bio och jag skulle sova innan. Jag skulle somna och sen skulle mamma gå utan att jag visste det. Naturligtvis somnade jag inte, och mamma var tvungen att gå. Efter en oändlighet kom hon hem. Jag sov fortfarande inte.
 Med barnets visshet förstod jag att mamma skulle vara arg på mig...men det var hon inte. Hon log och kom emot mig med utsträckta armar.
  Ofta har jag undrat var hon fick kraft till sitt tålamod...

Måndag

Jag var på utflykt i livet för några dagar sedan. Jag och en vän var på resturang och sedan gick vi vidare till en pub. Det var måndag. Lungt ute, varmt inne och fantastiskt sällskap.
  På puben vi satt spelades det levande musik. Musik som vi kunde, som vi kände igen, musik som tände längtan i oss.
 Längtan efter ett liv som var. Ett liv som en gång fanns och som, någonstans inom oss, fortfarande finns. Som en skugga, en otydlig bild i spegeln. Den jag vill vara, en gång var.
  Tiden flög och trots att jag ville vara i stunden och inte tänka, tog kvällen slut. Många timmar tillsammans, många tankar tänkta och mycket hopp. Så tog det slut. Och allt blev vardag igen.
  Vardag, men med ett nytt ljus. En tanke att allt inte är för sent. Det finns liv kvar, det finns vänner och, viktigast av allt, det finns hopp.