Snön faller...

Så var den här igen, min välbekanta ångest. Jag la mina barn och kände väggarna falla över mig. Jag måste ut! Ut! Jag sa godnatt och flydde. Så fort jag kom utanför porten grep vinden tag i mig, snön piskade mig i ansiktet och jag kände att jag trots allt kunde andas.
  Så gick jag, gata upp och gata ner. Försökte lokalisera var min ångest hade sitt ursprung. Fick inte tag på den. Lite lättade den, av vinden, av snön och av det faktum att jag frös.

  Jag hade min frihet inom räckhåll men släppte den. Nu vet jag inte vad jag vill. Visst är det lite bättre än det varit på länge, visst försöker han, visst försöker jag. Men det känns halvhjärtat. Så som saker gör när man egentligen inte vill. Vi säger trevliga saker, frågar hur dagen har varit. Men vi väntar inte på svaret, för egentligen är vi inte intresserade. Vi kan fortsätta så här i evighet, fortsätta att låssas, fortsätta att intala oss att vi har det bra, eller i alla fall bättre.

Men vill vi det? Vill jag det? Jag vill leva, inte försöka leva...

Jag

Jag har tänkt på det där med personlighet... Om man föds med en viss personlighet eller om den är inlärd.

Om jag tänker tillbaka på mig själv som liten, som barn, så minns jag att jag var väldigt öppen. Frimodig säger man visst. Två år gammal, i London, följde jag med kyparen på hotellet och åt glass sista kvällen vi var där. Jag minns att jag var med mina föräldrar på något föredrag som pappa höll. När kvällen var slut så skulle alla som medverkat tackas. Jag var nog en fyra, fem år och blev tillfrågad om jag ville hjälpa till. Det ville jag och så fick jag dela ut blommor och niga. Jag minns det inte för att det var spännande. Jag minns det för att en tant blev så imponerad av att jag tordes. Det var något jag själv inte ens tänkt på.

  Det var när jag var barn. Sen kom skolan och med den en massa händelser som på något sätt stukade mig. Jag blev tystare och inte lika säker på mitt värde. Nu, plötsligt, efter mängder av år, känner jag mig mer som då. Jag kan, jag vill och tanken på att jag kanske inte vågar, finns inte längre.

Nu

Nu händer det saker. Ett arbete jag länge har velat ha går plötsligt att söka. Det är spännande. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Samtidigt försöker förnuftet trycka ner mig. Ta det lugnt, säger förnuftet, tjänsten är inte din än... Men hoppet dansar, springer, flyger! Jag vet att jag kan, jag vet att jag klarar det. Tänk om det blir verklighet !

Till slut

Fast jag tror inte att man har ett val. När avgörandet kommer gör man det man måste. Du går den väg som du måste för att du vet att till slut finns det ingen annan möjlighet. Kanske känns det bättre om du kan tro att det du gjorde faktiskt var ett resultat av ett medvetet och noga övervägt val.

Men så är det inte.

Du gör det du gör och du väljer det du väljer för att du i den stunden, just precis då, inte kan se någon annan möjlighet. Valet är redan gjort, möjligheten är bara en enda och du kan bara följa.

Beslut

Så har jag fattat ett beslut. Arbetet jag sökte fick jag men jag ska tacka nej. Nej, eftersom jag ska ge mina barn en till chans att växa upp med två föräldrar. Jag ska försöka att bli glad igen, att vara glad tillsammans med mina barn.
  Jag sökte mig bort eftersom jag önskade mig något nytt, ett nytt liv, en ny himmel ovanför mitt huvud. Jag har det inom räckhåll, men jag kommer att säga nej... kanske blir det i alla fall något nytt som kommer. Kanske ger allt det här ändå mig en ny chans.
  En ny möjlighet att bli lycklig... Att jag fick arbetet betyder att någon tror på mig. Att de människor jag pratade med fann att jag dög, att jag var någon de ville satsa på. Det är smickrande, men jag måste satsa på mina barn, jag måste satsa på min familj.
  Jag ser vägskälet försvinna bakom mig. Inte heller denna gång valde jag att svänga av, inte heller denna gång valde jag att gå en ny väg till mötes.