onsdag 26 oktober 2011

Dimma

Precis i gryningen satte jag mig i bilen för att åka norrut. Mot sommarlandet. Termometern visade på rätt sida om noll och morgonen var klar. Jag letade mig ut bland morgonstressade människor och då, plötsligt kom dimman. Från ingenstans, den var bara plötsligt överallt. Gryningen blev grå runt mig, som om själva ljuset absorberades och försvann. Som små öar i allt det grå fanns det luckor. I luckorna fanns världen, där var gryningen klar och världen hade konturer. Jag andades ut en stund innan dimman igen slöts runt mig.
  Mil efter mil mot sommarlandet åkte jag i det grå, så plötsligt , en rörelse, och fem vita svanar lösgjorde sig ur dimman. Jag såg dem en kort stund innan de upplöstes i dimman. När de var borta visste jag inte längre om det var på riktigt. Så trollskt var ljuset att de lika gärna kan ha varit en villa...
  Jag for vidare, utan tankar och när jag hade sommarlandet inom räckhåll försvann dimman lika plötsligt som den kom. Och världen lyste i solen.

söndag 23 oktober 2011

...och nu då?

Han tror att allt är bra nu. Han tror att det var något tillfälligt i våras. Att allt är bra nu. Har inget av det jag visat gått fram? Förstår han inte att det inte är bra? I bland tror jag inte att vi lever i samma äktenskap...
  Han har börjat prata om att flytta igen, att köpa ett radhus eller kanske ett hus. Ja säger jag, visst... men inom mig tänker jag, hur då? Hur ska vi köpa ett radhus och varför. Låt oss köpa varsin lägenhet i stället. Låt oss vara vänner men ge varandra friheten. Varför kan han inte se det?
  Så tänker jag att jag aldrig kommer loss. Min fotölj och mina böcker är bara en dröm. En fantasivärld, likt en godnattsaga som man berättar för barnen för att de ska sova gott.
  Men mina barn. Beror deras ilska och frustration på mig? Kanaliserar jag min frustration och ilska på dem så att de ger utlopp för den? Om det fanns enkla svar. Om jag visste med säkerhet att det skulle bli bättre för barnen, då skulle det vara enklare. Inte enkelt, men enklare...

söndag 16 oktober 2011

Intet nytt...

Så har rastlösheten gripit mig igen.

 Oviljan kryper utefter min ryggrad. Inget nytt under solen.

 Jag önskar att jag kunde "hitta mig själv" som det så vackert heter. Jag önskar mig nytt. Allt nytt. Nytt hus, nytt arbete, nya kläder, ett helt nytt jag.
  Tänk om det fanns paketlösningar. Satt man fast i något man inte vill så skulle man bara kunna fixa nytt. En extrem makeover... eller åtminstone ett litet "gör om mig"-kit...
 Fast det behövs kanske inte... det enda jag behöver är ett annat sätt att tänka. Acceptera att det här är jag, mitt liv, mitt arbete. Det är inte det sämsta. Jag duger, kanske, ibland i alla fall, om jag ser mig i spegeln när en av glödlamporna är trasig.. Önskar att jag kunde... vet inte... tro att jag duger.

Men det skulle inte vara så bra det heller, paketlösningar alltså... Om man inte utkämpar sina egna strider så växer man inte heller. Det är nog inte lyckat att hela tiden söka de enkla lösningarna.
  Ett beslut måste växa fram, mogna långsamt och sedan tas om hand innan det blir skämt... Frågan är vad man gör av beslut som sedan länge passerat bäst-före-datum...

tisdag 11 oktober 2011

Hål i tiden

Jag sover aldrig bra när jag är borta. Jag säger det som svar på frågan om jag sovit gott.
 Samtidigt vet jag att det  inte är riktigt sant.
Skulle jag svara helt sanningsenligt så skulle jag säga att jag sover inte gott när mina barn är någon annanstans.
   Nu var jag bortrest på konferens. En övernattning och två dagar. Det var trevligt, ett hål i tiden. Rummet jag sov i var vänligt. Huset var snällt, men fult, och omgivningarna vackra.
  Vi hade kvällsaktiviteter med varma bad och middag i vacker miljö. Lugn och harmoni.
 Men min sömn var inte lugn.      
   Jag låg i mörkret och  tänkte på barnen.
Om jag vaknar hemma går jag ofta upp och tittar till dem, rättar till ett täcke, tar upp en kudde eller bara stryker med handen över deras pannor. Men här var de utom räckhåll och jag slumrade till igen utan att känna mig lugn.
  Om jag skulle ändra mitt liv, om mina barn skulle få en annan vardag, skulle det bli en vana då?

Kan man lära sig att inte längta?

Kan man lära sig att inte sakna?

 Eller skulle vår vardag vara full av hål?

Hål i tiden.

söndag 9 oktober 2011

Askungen

Jag "rymde" från mina plikter och gick på 40-års fest. Träffade människor som jag inte sett på 20 år. Pratade skrattade och hade det trevligt. Tiden rann i väg och plötsligt var klockan över tre!

 Jag kände mig som Askungen.

Förtrollningen var bruten och jag måste skynda mig hem. Men jag kom hem med båda stövlarna i behåll och ingen prins kommer att söka efter mig.
  Fast det är lika bra, jag vet att allt för många prinsar visar sig vara grodor när man kysst dem...
  Det jag skulle vilja ha mer av är sällskapet. Förmånen att få sitta och prata med trevliga människor, nya och gamla vänner och inte hela tiden tänka på allt som borde göras. Jag saknar det! Saknar samtalet och samvaron. Saknar att skratta och vara glad.

Askungen fick sin dröm uppfylld, kanske får jag det också. Men jag tror inte att det lönar sig att sitta och vänta. Sagornas tid är förbi, jag får ta tag i mitt eget öde!