Paus

Vi är på besök i sommarlandet. Ett sommarland i höstskrud. Träden är gula, himlen svagt blå, luften hög och klar. Sjöarna ligger blanka och speglar bergen. Det känns overkligt.

  Två resdagar och två hela dagar har vi tagit oss. Det är långt, mitt i terminen, men ändå så kort. Alldeles för kort. Vi hinner inte komma till ro då vi vet att hemresan närmar sig redan innan vi kommit fram.
  Vi gick ut i skogen idag. Kantarellerna stod uppradade i mängder och väntade bara på att bli plockade. Barnen tyckte att det var roligt. Så tog de en paus i plockandet. Sprang ner till bäcken. Jag hörde deras röster som steg över bäckens porlande. Jag kunde ha blivit lugn då. Jag kunde ha känt att det trots allt finns fina stunder. Men det enda som fanns i mitt huvud var tankar på framtiden, på hemresan, på vardagen.
  Jag läser en bok, en bok som handlar om skilsmässor... Vissa bitar är bra. Riktigt bra. Jag fylls av känslan av att vara förstådd, av känslan av att inte vara ensam. I nästa sekund tänker jag att de som skriver nu har gått vidare. De beskriver en känsla som de inte stod ut med. En känsla och en tillvaro som de nu lämnat. Och jag vet inte om jag vill fortsätta läsa.

Min morfar

I dag för 106 år sedan föddes min morfar.
Min morfar som var starkast i världen, snällast också.
Min morfar som tyckte om nötmarängtårta och rullrån.
Min morfar som kunde allt om svamp.
Min morfar som hissade upp mig i taket. Jag minns känslan av att flyga. Jag minns att jag var helt trygg.
När jag var med morfar visste jag att jag kunde göra allt! Morfar trodde på mig. Jag minns hur glad han blev när jag tyckte om samma dikter som han.
Jag minns hans arbetsrum. Böcker från golv till tak. En doft av damm. En tavla hängde där, Tors fiskarfänge. Morfar som berättade om när självaste midgårdsormen fastnade på kroken.
Min morfar. Toscatårta tyckte han om. Och konjakskransar.
När vi var i skogen blåste han i händerna som en tågvissla, så vi alltid hittade tillbaka till honom. Min morfar slog på enbuskarna med en stör för att komma år de mogna bären.
Min morfar som älskade Karlfeldt och Runeberg. Stagnelius och Levertin.

För mina barn har han blivit en närmast mytisk person. Min son älskar berättelserna om denna släkting. Han vill att jag ska berätta om och om igen. Om när mormors pappa var liten och slängde ut en stol genom fönstret för att se om den höll. Det gjorde den inte. Om när mormors pappa gick armgång över ett gruvhål. Hans mamma får syn på sin son. Som tur var hade hon sinnesnärvaro nog att inte skrika rakt ut. I stället ropar hon till sig sin son med löfte om något gott. Gossen slutar då genast med sitt tilltag och kommer in.
 
Hur länge sedan är det?

Idag för 106 år sedan föddes min morfar. Ålskade, älskade morfar, jag tänker på dig!

Kanske

Kanske har jag nu tagit ett steg mot ett nytt liv. Jag ska söka arbete i en ny stad. En ny himmel som ser solen gå upp. Ny luft att andas.

Jag ringde dit. Pratade med chefen och lyssnade. Han tyckte att jag ska söka. Bara av att prata i telefon sa han att jag är högintressant för tjänsten. Jag lyssnade fascinerat på mig själv. Hörde det han hörde och insåg att jag lät kunnig och kompetent.

Vad händer om jag får det?

Trött

Jag borde ta mig samman med något. Jag vet ju vad jag vill. Vad jag önskar.
 Jag ser mig själv sittande i min fotölj med bokhyllor runt mig, jag ser mig själv i mitt ljusa kök lagande mat till mina barn.
Mat som vi vill äta.
Mat som ingen suckar över eller menar inte är riktig mat.
 Jag ser hur vi sitter i soffan och tittar på tv utan att någon suckar och talar om att det är ett dåligt program eller att barnen borde sova.
Jag ser mig själv prova byxor, köpa byxor som passar mig för att de passar mig. Inte för att någon annan tycker att jag borde börja träna och sedan köpa byxor i en mindre storlek...
En storlek som inte är jag.
  Jag vet allt det. Och ändå spelar jag med. Jag leker familj under plågsamma eftermiddagar med bilturer och trötta barn. Jag leker familj medan jag undrar för vems skull...Jag leker familj medan jag blir tröttare och tröttare på mig själv.

Bort

Så går jag på regnvåta gator och tänker. Vardagen har kommit tillbaka. Det känns som om det alltid har varit september. Björkarna börjar få gula slingor i sina kronor och lönnarna har eld i sina toppar.
Regnet strilar ner och allt är sig likt. Jag undrar om det någonsin fanns en möjlighet att få allt att bli bra. Finns det det? Jag försöker tänka att han försöker, men, är det sant? Försöker han eller vill han bara att allt ska vara som förut? Jag känner mig instängd, fångad och väggarna kryper inpå mig.

Ut! Bort! Jag vill inte vara hemma. Så jag går. Kvällspromenad kallas det, men det är flykt. Mitt sätt att överleva... Asfalten blänker i lyktornas sken och regnet i mitt ansikte skänker en stunds lindring.

Så blir det dags att börja gå hemåt. Motviljan växer för varje steg. Fanns inte mina barn där, sovande i sina sängar, skulle jag bara fortsätta bort. Låta regnet skölja bort mina steg och vandra vidare in i hösten.